Historikern Kalle Bäck skriver om den vanliga människan
Kalle Bäck skriver historiska böcker om vanligt folk.
Historikern, professorn i historia vid Linköpings universitet och författaren Kalle Bäck vet hur han fångar publiken. Färdigheter som han visade upp i Skärblacka Folkets hus, inbjuden av Memmingsforskarna som firade sitt 10-årsjubileum.
– Jag vill vända på kuttingen, inte lägga min koncentration på kungligheter och andra storheter utan istället berätta om vanligt folk. Som bönder, torpare, hantverkare, soldater, män och kvinnor. Här finns det oerhört dramatiska levnadsöden, säger Kalle från den östgötska orten Trehörna.
Professorn i historia disputerade 1984 på avhandlingen Bondeopposition och bondeinflytande under frihetstiden. Landsbygdsförhållanden är hans specialitet där framför allt fokus i hans forskning ligger på de östgötska bönderna.
– Jag forskade kring vad bönerna klagade på, hur de klagade och i vilken mån vanligt folk som bönder hade något inflytande långt innan demokratins genombrott. Det handlar alltså om 1700-talets Sverige en tid som läroböckerna kallar för frihetstiden.
Kalle presenterar några av de böcker han skrivit, bland andra Bönderna i Sverige och Bönderna i Norden. Men han har även fördjupat sig i Den besvärliga svärmodern; myt nidbild eller verklighet. En historisk studie av förhållandet mellan svärdöttrar och svärmödrar samt Det svenska dasset – inte bara en skitsak! Kalle har kommit fram till att dassets benämning hemlighuset inte beror på det vi pryda människor släpper ifrån oss på naturlig väg utan att dasset faktiskt var ett riktigt hemlighus. Där dryftades i förtrolighet allt som inte skulle nå andras öron.
– Det svenska flerhålsdasset kom att ha en enorm betydelse, inte enbart gällande förtrolighet utan också som medborgarfostran i en tid då Sverige var så trångbott att den enda platsen som folk kunde tala ostört med varandra var på dasset.
Föreläsningen i Skärblacka handlade dock mest om boken Början till slutet, laga skifte och torpbebyggelsen i Östergötland 1827-1925. Med en stor portion humor fångade han publikens intresse, allt medan han framställde 1800-talets svenska landsbygd.
– Då var inte kontrasten mellan slättbygd och skogsbygd så stor som den är idag. Slättbygden var mycket mörkare och inte lika öppen och skogen i Östergötland var mest lövträd.
Människorna bodde i byar bestående av många olika gårdar och varje bonde hade ett hus för varje ändamål. En gård kunde ha upp till sexton olika byggnader, det säger sig självt att det var mycket att hålla reda på samt en hel del spring.
Under den här tiden fanns det 100 000 torp i Sverige. I dessa stugor bodde omkring en halv miljon människor, hela landet hade en befolkning på tre och en halv miljon innevånare. Vilket innebar att var sjunde svensk levde och försörjde sig på de här små torpen. Inget län var så rikt på torp och backstugor som Östergötland.
Den sista torparen i ursprunglig betydelse försvann 1945, enligt Svea rikes lag är det förbjudet att vara torpare. Den enda yrkesgrupp som tillsammans med statare och proffsboxare vilka är förbjudna att utföra sina yrken, säger Kalle.
Många förknippar ett torp med en röd liten stuga där syrenhäcken blommar. Men begreppet torp har ändrat innebörd under historiens gång.
– De torp vi tänker på är inte de som uppfördes under 1500-talet som när de blivit bärkraftigt mantalsatts, upphört och inräknads i gårdskategorin. De torp vi tänker på idag är de med en mycket kortare historia och ligger på upplåten mark.
På 1600-talet fick adeln tillstånd att upplåta mark till torpare för att klara sin försörjning. Det innebar att många män med sina fruar flyttade in på säterier och byggde torp istället för att dö ute på något av krigens slagfält. Bönderna däremot tilläts inte att anlägga torp. Då fanns risken att jord gick ifrån bonden och därmed skulle han inte klara av att betala skatt. Men år 1742 sker det stora Dalaupproret då bönderna gav sig i väg till Stockholm i färd med att slänga riksrådet i Mälaren på grund av deras missnöje med kungen och regeringens politik. Vilket gav verkan, året därpå tilläts även bönderna anlägga torp.
För en torpare var hans hustru viktigast av allt. Utan en fru gick det inte att vara torpare. Hennes arbete bidrog till utökad ekonomi genom bärplockning, sömnad och hushållsarbete på gårdarna runt omkring i bygden, säger Kalle.
Efter det att lagen förbjöd dagsverkesarbetet miste torpet sin betydelse. De torp som ännu finns kvar fungerar idag som sommarstugor. Rödmålade med vita knutar och kanske med en blommande syrenhäck.
Text och bild: CARINA LARSSON
