På jakt med SM-vinnaren i Stövar-SM hare
Steve Johansson (sittande) tar en kopp kaffe medan Nikko är ute på sök. Här tillsammans med vapendragaren Anders Bergström.
VALDEMARSVIK (JB)
Jägare är ju ett speciellt släkte. Stövarägare som jagar hare tillhör utan tvekan en av ytterligheterna. Har man sedan en stövare med vilken man tagit hem Stövar-SM hare, tillhör man gräddan i den senare kategorin. Steve Johansson, från Hannäs i gränstrakterna mellan Valdemarsvik och Åtvidaberg, tillsammans med finnstövaren Bossmålas Nikko, är en av dem.
Det var i jämtländska Strömsund som SM gick av stapeln i slutet av oktober. Där var det tio ekipage som ställde upp.
– Det svåraste är egentligen att ta sig till SM, konstaterar Steve.
Först ska klubbmästerskapet i Östergötland vinnas, sedan vidare till regionstävlingen, som förra året avgjordes på Gotland. Därefter kan det bli SM.
– Jag hade tur, för vi kom bara tvåa i Östergötland. Vann gjorde vår ordförande Anders Krantz med Lunnbackas Smirre. Men vart fjärde/femte år får vi med två deltagare från Östergötland.
På Gotland gick det sedan bra för dem båda, då de kom etta respektive tvåa, fast i omvänd ordning mot klubbmästerskapet, bland de tio inkvalade ekipagen. Detta innebar att Östergötland hade två representanter bland de tio tävlande i SM.
I SM tävlas det under dagarna två och det är ett helt gäng parametrar som bedöms. Förutom drevtid, då skallet ska höras, av minst en av de två domare som dömer varje hund, är det mycket av hundens arbete i skogen som poängsätts.
– Oftast är det poängen som fäller utslaget, för det är bra hundar som är med.
Att Steve själv är en expert på området står utom allt tvivel. Han är själv domare och har varit med i den regelkommitté som lagt fast reglementet vid proven.
Steve har blivit hemorten Hannäs trogen och under uppväxten fanns det hund hemma. Fast det var inte fråga om någon jakthund. I tonåren fick han via en bekant, tag i en stövare. Det var en hamiltonstövare, vilket är den svenska nationalrasen. Därmed var intresset för harjakt väckt. Vid den tiden var denna jakt som var den allmänt förhärskande.
Något som emellertid ändrats fram till nu. Utvecklingen inom den svenska faunan, med flera rådjur i markerna och inte minst vildsvin och hjort har spelat in.
Det är nog även den allmänna stressen som har smittat av sig på jakten. Det ska hända mycket på kort tid. Harjakt blir därför alldeles för långtråkigt, medan det för den invigde entusiasten istället är höjden av avkoppling ute i skog och mark. Ett utmärkt sätt att varva ner och utan prestige. Den i jaktsammanhang förbjudna frågan – i varje fall enligt min bestämda uppfattning – ”varför sköt du inte?” kommer inte på fråga.
– Numera är det mest vi gamla gubbar som håller på med stövarjakt.
Men hur får man fram en SM-vinnare?
– Till att börja med är det en djungel att hitta rätt hund. Man måste vara noga med att titta på härstamningen och hur olika linjer kan passa ihop. Fast ändå är det bara sex procent som blir jaktchampion. I en kull kan hälften bli bra och den andra hälften inte. Men det går inte att se på valparna.
Sen handlar det förstås om att vara mycket ute i skogen, samt ha en bra kommunikation med hunden. När vi pratades vid menade Steve att han inte varit i skogen så mycket, bara sådär 50 jaktdagar. Ett uttalande som måste kallas ett understatement. Detta i början av januari. Efter detta har det blivit ytterligare ett gäng jaktdagar, bland annat en på en mark jag själv har tillgång till.
Då hade han med sig sin vapendragare Anders Bergström som också är inbiten harjägare och även han är domare. Vi var på Björn Johanssons marker utanför Ringarum. Vi gav oss ut i skogen trots otjänligt jaktväder med lite frost här och där, samt framförallt kraftig blåst. Det senare bidragande till att blåsa bort vittringen från harens nattraj och inte minst försvåra för oss att höra hundens skall.
Men jakt blev det, även om vi aldrig lyckades se haren. Det första drevet drog rakt söderut och det blev tappt på en asfaltväg. Tack vare pejl på hunden går det bra att ändå se hur drevet gått och Steve fick ta bilen för att hämta upp hunden.
Efter lite korvgrillning och fika blev det ett nytt drev som buktade en hel del. Vi kunde emellertid konstatera att det gick runt inne på grannmarken. Trots att det var blåsigt och därmed dålig hörbarhet gick det förvånansvärt bra att höra Nikkos kraftiga skall. En vindstilla dag med god hörbarhet skulle det vara trevlig med en ny harjaktsdag med en SM-vinnare.
Text och bild: HANS ANDERSSON
