Vi har idag en befolkning somblir allt äldre och får det allt bättre, både hälsomässigt och ekonomiskt. Parallellt med detta ser vi att den allt mera åldrande befolkningen väljer att göra saker för sitt eget välbefinnande. Exempelvis sluta arbeta lite tidigare. Eller unna sig varor och tjänster. Inom affärsvärlden talar man idag om WHOPs som ett fenomen och en kundkategori. Wealthy, Healthy, Older People (ekonomiskt, välmående äldre personer).
Vad gör då dessa WHOPs som inte arbetar in i kaklet? Ja en del arbetar just in i kaklet, men gör kanske något annat än det de huvudsakligen gjort i yrkeslivet eller arbetar åtminstone mindre och enbart för att det är kul. Andra åker jorden runt, tränar, spelar golf eller jagar.
När vi nu idag ser de flyktingströmmar som kommer till Sverige behöver man inte vara Sverigedemokrat för att se att detta skapar anspänningar på samhället. Enorma anspänningar på hela samhället. Det är då jag funderar om hur vi ska klara detta. Civilsamhällets insats kommer bli viktig. Staten kommer dock aldrig ifrån sitt ansvar och i det ansvaret ligger att se till att civilsamhället, men så klart även statens formella institutioner, tillförs de resurser som behövs. Det blir således konsekvensen av den förda politiken. Om politiken är rätt eller ej lär jag återkomma till i många kommande krönikor.
När vi nu ser hur behovet seglar upp, undrar jag hur vi kan använda den outnyttjade resursen som finns där ute i hela vårt land. Pensionärerna. Tänk så många kloka erfarna människor som exempelvis skulle kunna agera goda män för ensamkommande flyktingbarn. Eller pensionerade lärare som med avgränsade insatser skulle kunna stötta upp i undervisning. Eller sjuksköterskor som skulle kunna bidra med sin kompetens. Med sin livserfarenhet och klokskap kan de hantera de människor de möter med ryggmärgskänsla utan att behöva en regelbok eller övertydlig chef som stöd.
Missförstå mig rätt. Jag varken hyser några tvivel, eller ens förväntar mig att den moderna pensionären med förbättrad standard, är speciellt sugen på att ge sig in arbetslivet igen. Men däremot tror jag på att människor har ett gott hjärta och vill känna sig behövda. Därför tror jag att det finns en rad glada pensionärer som mot begränsad eller symbolisk ersättning, faktiskt skulle kunna tänka sig att göra en insats. Bara de slipper det kontinuerliga slitet, ansvaret och dokumentationshelvetet som de förmodligen förknippar med sin gamla yrkesroll om de verkat inom vård, skola eller socialtjänst, eller jordbruk.
Den stora frågan är om vi i trygghetsnarkomanins Sverige klarar av att ha folk i systemet som verkar på betydligt friare grunder. Minsta lilla felsteg, så skulle genast röster höjas mot formalisering, rutiner och regler och vips skulle detta grusas. Förmodligen. Är Sverige redo att släppa lite på formalian för att fullt ut kunna nyttja resursen som pensionärerna utgör?
Må så gott i det fyrkantiga Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
