I den stora ladugården går korna fritt och får den bästa skötsel.
YDRE (JB)
Jag möter åter mjölkbonden Andreas Sjöberg, 34, uppvuxen på fädernegården Hovetorp i Torpa, Ydre. Förs – ta gången vi samtalade om hans framtid som bonde var året 2000. Hovetorp var då en gård med cirka 30 kor och Andreas nyutexaminerad från jordbruksgymnasiet på Vreta med planer att kunna överta och behålla Hovetorp, med dess härliga läge nära sjön Sommen, som ett levande skogs- och lantbruk.
– Jag vill gärna kunna bevisa att det går att driva en mjölkgård med 30 mjölkkor! Det var med de orden han då sammanfattade sin önskedröm.
När vi nu möts på nytt har det alltså gått 15 år sedan vårt första samtal. Andreas jobbade först en tid hemma på gården men tog sedan över som arrendator och då inte bara på Hovetorp. Han utökade efterhand arrendet med flera gårdar i Ydre och har nu 140 hektar åker och 110 hektar bete att bruka.
Han bor på gården Bjursberg, mellan Hestra och Rydsnäs. Där har han i den delvis tillbyggda ladugården god plats för 150 mjölkkor plus ett tjugotal sinkor och några kalvar. Ungdjuren i övrigt har han på Hjälmaryd i Sund dit varje utfodrings- och tillsynsresa tar upp till fyra timmar ett par gånger i veckan.
Sommarhalvåret är mera välfyllt då ska alla vallar skötas och skördas men det innebär också att eget hö och övrigt odlad foder fyller den stora besättningens behov.
Hö och ensilage transporteras automatiskt ut till foderborden i ladugården där alla korna kan vistas fritt och även utomhus när de så vill. En nackdel på Bjursberg är dock att för att nå vissa betesmarker måste djuren ledas över den allmänna vägen. Att bygga en tunnel är alldeles för komplicerat.
Men Andreas klagar inte. Hans stora intresset för djur och natur präglar livet och trots att mjölkbondens förutsättningar har stramats åt betydligt försöker Andreas vara optimist. Han trivs med sitt jobb – men lönsamheten borde förstås vara bättre.
– Djur och naturvård är ju det jag brinner för, men visst funderar jag allt oftare på om ”bonneriet” har en framtid. Och samtidigt är det ju det jag kan och älskar. Fast jag har ju egentligen för lite tid och möjlighet att få sjunga och musicera, tillägger han lite längtansfullt.
Från 2012 har han haft det här stora arrendet och det har ju fungerat ganska bra, med alla mjölkkor och småkalvar samlade på gården Bjursberg. Där skulle faktiskt kunna rymmas ytterligare 50 kor. Men samtidigt skulle Andreas vilja bygga nytt för flera kalvar.
Mjölkningen sköter han och en anställd i en så kallad mjölkgrop där det gäller att manuellt ansluta åtta kor i taget till mjölkmaskinen. Det fordrar naturligtvis mera arbetskraft men samtidigt mindre investering och risk för avbrott som det lätt kan blir med robot. Därför har Andreas behållit den anläggning han har och som fungerar.
2014 var ett år som faktiskt gick ihop riktigt skapligt. Men vad gäller 2015 är Andreas mindre hoppfull, tyvärr blir det nog lite röda siffror där.
– Det är faktiskt inte det låga mjölkpriset som är den största orsaken till att det är svårt att få mjölkgårdar att gå runt. Det är istället att kostnadsläget i Sverige är alldeles för högt och gör att vi inte kan konkurrera med länder som har bättre villkor. För oss som arrenderar, och alltså inte äger gården, finns det heller inga möjligheter att låna pengar för investering annat än med skyhög ränta. Vi har ju bara våra djur och maskiner som säkerhet och det räcker inte för banken.
Naturligtvis försöker Andreas som många andra bönder låna på sina EU-bidrag. Men de är ju inte 100 procent säkra och just nu är utbetalningen senarelagd. Det ger ingen säker grund och försvårar möjligheten att investera.
Andreas låter inte så värst övertygad om att EU är det bästa för svenskt jordbruk. Han tror att det skulle vara bättre om Sverige helhjärtat stöttade sina egna bönder. EU styr jordbruksnäringen alldeles för mycket och bönderna kan inte påverka sin egen näring som de borde.
– Det vore absolut bättre med ett lägre kostnadsläge för oss bönder. Nu är det på tok för höga priser på diesel och allt annat vi behöver för att kunna producera. Det hind – rar oss att utveckla våra mest lönsamma områden. Samtidigt kan det ju inte vara fel om Sverige blev mer självförsörjande – inte minst med den utveckling vi nu ser i världen.
– Det klankas på oss bönder att det är vi och våra djur som påverkar naturen negativt med ökade utsläpp. Men samtidigt måste man fråga sig hur vårt landskap skulle se ut utan tamboskap som betar och hindrar att allt växer igen?
Det var förresten just detta klankande på landsbygden som fick Andreas, kommen ur en spelmanssläkt, att snabbt reagera när Musikhjälpen för en dryg månad sedan drog igång med Linköping som centralort. Han ville visa att de som bor på landet vill stödja kultur och miljö men också hjälpa dem som har det svårt.
Med mobil och Facebook drog han snabbt igång en insamling på landsbygden i Östergötland. LRF anslöt och bara efter några timmar kunde Andreas själv åka till Linköping och direkt i Musikburen överlämna mer än 400 000 kronor som samlats in via det uppropet.
Med sådana mjölkbönder finns det nog hopp, trots alla svårigheter, att hela Sverige ska fortsätta leva!
Text och bild: BERNT KARLSSON
