Praxis frångicks när skogsägare gjordes återbetalningsskyldig
Rättsläget vad gäller avverkningsrätter och förskott i samband med rotpostförsäljning kan nu betecknas som tveksamt och risken ökar för skogliga konflikter i domstolar och skiljeförfaranden, menar Sven-Axel Bergstrand, skiljedomare och universitetslektor emeritus.
SVERIGE (JB)
I ett tidigare nummer av Jordbrukaren berättade vi om hur en skogsägare genom en dom i hovrätten tvingas återbetala ett förskott på en avverkningsrätt i samband med en rotpostförsäljning. Domen har vunnit laga kraft och har ej överklagats till HD vilket medför att skogsägare med fördel kan återställa rättspraxis, genom en tilläggsklausul i kontrakten.
Ett skogsbolag, som ”köpt en rotpost” valde att inte avverka en del av skogen med svårare terräng och klenare stammar. Sedan begärde bolaget pengar tillbaka av skogsägaren eftersom uttaget blivit mindre än avtalat. Skogsägaren vägrade och fallet togs först upp i Örebro Tingsrätt som följde fastslagen praxis och gick på skogsägarens linje. Skogsbolaget överklagade då till hovrätten, som i sin dom ansåg att skogsbolaget faktiskt hade rätt att kräva del av förskottet, pengar, tillbaka.
Enligt min mening frångick därmed hovrätten inte bara den praxis som gällt i Sverige under större delen av 1900-talet, utan även avtalsrättens grundregel, som säger att avtal skall hållas och fullföljas. Bägge parter är bundna av den text som står i kontraktet. Om en avtalspart inte längre kan förlita sig på att den andres prestationer, är denna prestation lika bindande som sin egen, annars blir ju avtalet i sig verkningslöst. Utgångspunkten borde istället vara att båda parter har att lojalt följa sina respektive åtaganden enligt kontraktet och enligt ömsesidighetsprincipen.
I fråga om avverkningsrätt, enligt Jordabalkens regler om nyttjanderätt, är skogsägaren skyldig att hålla träden reserverade för skogsbolagets räkning under den tid som anges i kontraktet, dock längst fem år. Skogsbolaget är i sin tur skyldigt att avverka hela det avtalade området under den angivna tidsperioden. Det är avtalets innebörd. Det skall inte vara skogsägarens problem om terrängen är svår eller träden är klena.
Parterna har ju ett kontrakt som det var parternas mening att de bägge skall följa. Det är något som skogsbolaget får inventera och räkna på – innan avtalet skrivits. När hovrätten prövade målet, tvisten mellan skogsägare och skogsbolag förefaller det vara så att den utgick från en princip, i detta fall skogsbolaget, har ensidig rätt, att lämna sina åtaganden. Detta trots att normala befrielsegrunder, för att uppfylla sina förpliktelser, som exempel force majeure, inte var för handen.
Ogiltighet på grund av ovilja, att uppfylla sin del av avtalet, som i detta fall, torde enligt min mening vara en nyhet i svensk rätt. ”Man skall inte kvälja dom” heter det inom juridiken. I skrivande stund har redan hovrättsdomen vunnit laga kraft och några steg mot ett överklagande har ej skett inom stipulerad tid. Det är förvånande, då domen gäller en omstridd situation med stor ekonomisk risk för skogsägare i landet. Domen frångår även tidigare domslut som gällt under mycket lång tid. (se faktaruta nedan).
De rättsliga och fysiska frågor, som gällt i dessa har alla rört problem med tidsmarginaler i avtal, svårigheter eller ovilja att avverka kontrakterat område. Vid försäljningen av en rotpost, en avverkningsrätt, är skogsägaren så kallad naturaborgenär gällande avverkningen. Vanligt är att bolaget betalar ett förskott för rätten att avverka, avverkningsrätten i sig, på 60-70 procent av det beräknade totalpriset för posten, och resterande 30-40 procent när avverkningen är fullföljd.
Avverkningsrätten är en nyttjanderätt för vilken det betalas ett förskott. Förskottet avser inte betalning för träden i sig. De är så länge de är ”på rot stående träd”, tillbehör till fast egendom enligt Jordabalken. Det är viktigt att betona att skogsbolaget inte köper träden i sig, dessa är tillbehör till fast egendom och skogsägarens träd tills träden avverkats, skilts från stubben. Skogsbolaget övertar i avräkning mot tidigare förskott träden, som lös egendom, då dessa fällts enligt avtalet.
Denna nyttjanderätt i sig kan enligt min mening jämföras med en lokalhyra med förskottsbetalning av hyran. Om en hyresgäst betalar ett förskott för en hyra av en ny lokal och han på grund av marknaden, inte blir av med sin gamla lokal, torde han ha små möjligheter att få tillbaka förskottet, förskottshyran, även om han inte flyttar in i den nya lokalen på utsatt datum i kontraktet. Hans öde blir, att sitta kvar i det gamla lokalhyreskontraktet – utan rätt eller möjlighet att återfå förskottshyran för den nya lokalen.
Detta är även en nyttjanderätts och avverkningsrättens innebörd. Skillnaden mellan nyttjanderätt och äganderätt framstår klart. Man betalar förskott för möjligheten, rätten att avverka, de avtalade träden, inte för äganderättens övergång, ett köp. Någon obehörig vinst för skogsägaren torde inte kunna vara för handen, då avverkningsrätten inte ger ett köp förrän träden är fällda och har övergått till lös egendom.
Avverkningsrätten är den juridiska rätt, möjlighet, option, som tillkommer avverkningsrättens innehavare under den tid som avtalet anger. När tiden har gått ut, har avverkningsrätten, denna nyttjanderätt, upphört. Samma gäller då avverkningsrätten inte fullföljts, i den mån inte parterna överenskommit att förlänga avtalstiden.
Detta måste avtalas särskilt för att vara bindande. Någon kan säkert tänka, att den skogsägare, som inte fått hela sin rotpost avverkad eller tiden gått ut, härefter har möjlighet att välja att avtala om förnyad avverkning av samma område med en annan entreprenör, köpare. Men om marknadspriset gått ned, och skogsägaren får betydligt sämre betalt jämfört med första anbudet, skulle detta i sig vara grund för skadestånd från förste köparen, skogsbolaget, som tidigare lämnat avtalat område oavverkat och därtill återkrävt det förskott, som utbetalats efter kontraktstecknandet.
Det skall betonas att det även enligt tidigare rättspraxis, har uppkommit situationer, när skogsägaren har behövt betala tillbaka förskott. Detta har gällt vid tydliga misstag, som visat sig efter sammanställningen av inmätningarna från VMF, virkesmätningsföreningen. Detta har dock förutsatt en fullständig felräkning i stämplingslängden eller en osedvanligt grov feluppfattning av be-ståndsvolymerna i sig.
Om hovrättens tolkning av ovanstående mål får bli prejudicerande, då denna inte överklagats eller på annat sätt rivits upp – måste alla skogliga kontrakt vid avverkningsrätt kompletteras med en mening, en klausul om att förskottet inte betalas tillbaka, såvida inte detta särskilt avtalats. Rättsläget kan nu betecknas som tveksamt och risken ökar för skogliga konflikter i domstolar och skiljeförfaranden.
SVEN-AXEL BERGSTRAND, universitetslektor em, skiljedomare
