Oro för ytterligare belastning på jordbruket
Peter Borring har vid sidan av sina teoretiska kunskaper även lång praktisk erfarenhet av lantbrukets olika aspekter.
ÖSTERGÖTLAND (JB)
– Att jobba för LRF är ett underbart uppdrag, säger Peter Borring, ordförande för LRF i Östergötland. Han har verkligen lantbruket i sitt blod. Dessutom är han kunnig, välutbildad och påläst. Han tar inte strid och löser inte konflikter med ”kniv i hand” utan rekommenderar empiri och att inte låsa sig när åsikterna går isär. En av många frågor på hans agenda är grön infrastruktur.
Grön infrastruktur omfattar jordbruk, skogsbruk och all markanvändning. Regeringen gav uppdraget att arbeta fram grön infrastruktur till Naturvårdsverket, och de har i sin tur delegerat det till länsstyrelserna.
Östergötlands län har därför nu en handlingsplan för grön infrastruktur. I planen säger Lars Gezelius att större vikt ska läggas vid hur naturen i landskapet hänger ihop för att förbättra utvecklingen i positiv riktning för den biologiska mångfalden.
Han talar vidare om arters behov av livsmiljöer som hänger samman och att dessa livsmiljöer ska ge kvalité och vara stora för att få fungerande ekosystem.
Länsstyrelsen har tagit fram dessa handlingsplaner bland annat i dia log med skogsbolag, markägarorganisationer, ideella föreningar och kommuner. Naturvårdsverket säger ungefär likadant i sin förklaring av grön infrastruktur.
Allt detta låter ju bra för ett otränat öra. Peter Borring företräder LRF och kan därför tala för en stor och viktig grupp i Östergötland som dessutom i århundraden hållit jord och skog i hävd. Varför är han då orolig?
– Ägare av jord och skog har på ett naturligt sätt om sorg om det landskap som de brukar. Därför finns i dag en stor oro från de som äger jorden att grön infrastruktur ska bli ytterligare en belastning för det redan hårt prövade jordbruket i Sverige, säger han.
– Kommer länsstyrelserna att ha ett lyssnande öra för månghundraårig kunskap när grön infrastruktur ska implementeras? Vem talar om bonden som en vårdande person för vårt landskap och dess grödor? Alltför ofta sprids budskapet om att lantbruks – näringen är tärande, en miljöbov och nu senast har begreppet ”bondeskam” lanserats. När grön infrastruktur ska genomföras borde de som äger jorden få säga sitt först.
Skepsisen mot myndigheters oklara idéer är stor. De låter bra, men är ofta fyllda med frågetecken.
Ett exempel är nyckelbiotoper. När de lanserades för 25 år sedan var det ett sätt att inventera kunskap om vilka miljövärden som finns i ett område. Exakt samma ord används idag för att implementera arbetssättet med grön infrastruktur.
– I början fanns positiva mark ägare som gärna ville delta, men med facit i hand utgör dessa områden en icke oväsentlig del av vissa markägares fastigheter. Är det då underligt att oron sprider sig? Frågan är hur länsstyrelserna har tänkt sig det praktiska genomförandet, frågar sig Peter Borring.
Under torkan förra året vände opinionen något och många insåg hur viktigt det var med matproducenter även i nära miljöer. Den trenden borde underhållas med relevanta fakta om jordbrukets betydelse. Peter tar uttalandet om ”bondeskam” som exempel på det motsatta.
– Hur kan en vanlig utlandsreporter få uttala sig om lantbruk, frågar han.
Han vill lyfta upp hållbarhetsfrågan och pekar på att miljömässigt är det svenska jordbruket bäst i världen.
En utmaning är emellertid att ta hänsyn till äganderätten när man driver på för grön infrastruktur. Så oron är befogad. När grön infrastruktur ska införas behövs alltså dialoger med markägare och sam arbete i god anda.
Text och bild: INGA BIRGITTA WIDÉN
