Cecilia Berntsson med hästarna hemma på Nyby. I tio år har hon och pappan Roger Berntsson drivit den gemensamma firman Bernttek. Bild: LIZZIE GERD JANSON
ARVIKA (JB)
Det är dags för ett nytt besök hos Cecilia Berntsson. Låt oss följa upp hennes vardag och arbete inom hjärteområdet jord-skog-trädgård. För några år sedan berättade hon för Värmlandsbygden om sitt kall, det viktiga arbetet för Moder jord. Numera står även skogsutbildare med i hennes meritförteckning. I kurserna ingår huggning, hästkörning och motorsågshantering.
– Mitt arbete är roligt, vidhåller Cecilia. Den känslan försvinner inte.
Varje vaken minut fortsätter hon att tjäna Moder jord.
– Så länge jag någonsin orkar ska jag göra det, lovar hon dyrt och heligt.
Nej, det här reportaget handlar inte alls om någon helgondyrkan. Det handlar om den strävsamma tjejen som innehar en ren och skär lojalitet mot planeten vi lever på och att inget kan lura henne på villovägar.
Arbetet som hon och pappan Roger Berntsson bedriver via gemensamma firman Bernttek kan liknas vid ett omsorgskall.
– Arbetet är något fint, något att vara stolt över. Jag älskar mitt jobb! Varenda bit av det.
Det blir många möten med både människor och djur och rent fysiskt innefattar jobbet tunga lyft och rejäla tag. Nu har Cecilia även behörighet att utbilda andra inom det kulturoch miljövårdande arbetsområdet såsom skogshuggning, hästkörning och motorsågsteknik.
– Huggningar och röjningar ska utföras på ett skonsamt sätt. Skogens och naturens bästa ska alltid ingå i en arbetsplan!
Hon talar varmt och engagerat vidare om åtgärder som är gynnsamma för skogen och naturen, men mitt i berättarglädjen hejdar hon sig.
– Ibland poppar tanken på oetiskt skogsarbete upp, för tyvärr förekommer det, hävdar hon. Uppdrag på sådana grunder tar vi tydligt avstånd ifrån.
Cecilia Berntsson bor i Rackstad numera, på Nyby strax utanför Arvika.
– Jag hyr stället av mina föräldrar. Det är en perfekt plats att ha egna gårdsdjur på, några kossor och kalvar, höns och ankor samt grisar och lagårdskatter.
Hästarna Lazy, Docka och Satain Guy räknar hon som arbetskamrater och unga gatukorsningen Vea är vännen som håller henne extra varm i kläderna. I ena ögonblicket finns hunden i centrum av en gårdsaktivitet och i det andra syns den som ett flygande streck bortöver gärdet.
– Hon kommer på inkallning, säger Cecilia lugnt. Så höjer hon rösten och ropar och se där, strecket vänder bums hemåt.
Du är som ett med djuren, Cecilia, hur i hela världen bär du dig åt?
– Vi måste förstå varandra helt enkelt, annat går inte. Det skulle till exempel inte duga att strula i vårt arbetslag.
För övrigt har Bernttek cirka tio anställda under sommarsäsong och cirka fem under vintern.
– Det är svårt att få tag på medarbetare, säger Cecilia.
Hennes förslag till politiken för att ändra på det är att utveckla lärlingssystemet inom skogs- och naturvård.
Bernttek ägnar sig åt röjningsarbete, gräs- och häckklippning samt övrig trädgårdsskötsel, gärdsgårdsbygge, hushållsnära tjänster samt föreläsningar och kurser om skogsarbete och entreprenörskap. Även besök på öppen gård erbjuds och vissa medarbetare är avbytare för lantbrukare som har djur.
Specifika kurser i motorsågshantering genomför Cecilia i samverkan med organisationen Säker skog.
– Skogen och naturen är mitt första rum, filosoferar hon vidare.
– Fast de hushållsnära tjänsterna tilltalar mig också. Delaktighet i människors vardag är speciellt, kommenterar hon från hjärtat.
Hon är uppslukad av sitt arbete på ett positivt sätt och mycket tacksam för sin arbetsförmåga. Borta i Gunnarskog bygger hon emellanåt på sitt kretsloppshus. Det ska till och med få egen el.
– Jag fyller 50 om två år och huset kan bli min present. Jag tror i alla fall att jag hinner färdigt, skrattar hon.
Cecilia och nioåriga dottern Lilly bor ensamma nu. De båda äldre barnen har egna boenden. På hembacken finns förstås Vea, egentligen en oplanerad liten valp som fått rollen som gårdsvakt.
– Själv har jag fått en ny roll som barnrättskämpe, tillkännager Cecilia. Någonstans i världen finns mitt barn.
Cecilias eget lilla jordbruk gör henne nära nog självförsörjande. En äldre väninna som är fäbodjänta har lärt henne att bereda mat efter slakt. Klockan har blivit kväll och det är hög tid att avsluta samtalet. På Nyby vill man ta natt tidigt.
– Det blir mycket arbete på dagen, förklarar Cecilia.
Att säga nej när folk vill ha hennes tjänster kan hon nämligen inte. Fast det är nog det enda som Cecilia Berntsson inte klarar, fortsätter tanken på hemväg efter besöket.
Text: LIZZIE GERD JANSON
