Efter snöfallen i november skrevs det en krönika i sanningsforumet DN med budskapet ”Snälla lantisar, ni måste sluta håna stockholmarna för att våra snökaos”. Sedan gick hela krönikan ut på att det får vara slut på lillebrorsstöddigheten från landsbygden om att vi är så mycket mera tuffa och handlingskraftiga på landsbygden så ett rejält snöfall inte skulle märkas och alltmedan staden har helt andra förutsättningar som inte har något med dess invånare att göra. Krönikan avslutas med påståendet att ”ni skulle inte heller kunna hantera 30 centimeter snö på ett dygn…” Jo, tänk för att vi kan det…
Till arma stockholmares försvar ska sägas att hjälplösheten är i princip lika högt utbredd i de flesta andra urbana miljöer av större tätorter. Är storstadsbor då verkligen ”klemigare” än lantisar inför tuffa väder? Nja, egentligen inte, de flesta har nog vett att pälsa på sig, men det är klart att procentuellt sett är det fler stadsbor som ändå går ut med förväntan om att den genusanpassade snöröjningen tillsett att G/C banor är halkskyddade och busslederna farbara. På landet vet vi redan att först utmaningen kan vara att ta sig ut till ”stora vägen” och mötesstassen inkl. fotbeklädnaden får anpassas därefter om kung Bore visar sig från bistra sidan.
Men precis som krönikeskribenten i DN påpekar har staden andra förutsättningar att hantera exempelvis stora snömängder än vad mindre orter och landsbygd har. Frågan är bara hur självförvållat dessa andra förutsättningar är av stadens egna befolkning? Visst, per naturlighet är det mera problematiskt att röja snö på en plats där det är mycket människor som aldrig sover, bilar som redan utan snö har det trångt och en himla massa oskyddade trafikanter med andra förutsättningar att ta sig fram. Förvisso har också invånarantalet och tillhörande bilpark ökat avsevärt i alla städer de senaste 20 åren utan att gatubredden och trottoarkapaciteten ökats i motsvarande grad. Snarare tvärtom. Men går man 30 år tillbaka blev det inte samma kaos för 30 centimeter snö ens i storstäderna.
I välviljan att skydda oskyddade trafikanter, göra attraktiva stadsmiljöer och minska biltrafiken har alla vägar gjorts smalare, olika trafikskydd och bågar placeras lite varstans och det blir allt mera trångt. Var snö ska läggas av och att tunga fordon ska komma fram eller än mindre att vi bor i Sverige och att det faktiskt kan komma stora mängder snö, tycks vara en fjärran tanke för den urbana norm som tydligen präglar perspektiven hos de som planerar och sköter våra städer. Man tycks vara så uppslukade av tanken att vi i klimatångestens tecken nu ska kunna cykling året runt på snöfria vägar.
För mig handlar inte landsbygdens hån av storstadens snökaos om huruvida människorna skulle vara sämre rustade att hantera stora nederbördsmängder, utan mera om att städer och kollektivtrafik plus allt annat planeras som om allt ska vara i sämsta fall en dassig novemberdag. Och denna fantasilöshet vid planeringen kan inte skyllas någon annan än de välutbildade ”strateger” i olika roller som fyller de offentliga förvaltningarna som oftast är just stadens egna invånare.
För övrigt tycker jag det är märkligt att så många ändå måste ge sig ut i snökaoset när vi precis lämnat en pandemi där distans och hemarbete varit vardag och norm. Har vi inte lärt oss något?
Må så gott i det snöfria Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
