När jag ställde om till eko öppnades lite av en ny värld för mig. En värld av entusiastiska entreprenörer som tar sig an en rad utmaningar som konventionella bönder inte ens behöver tänka på. Ett nätverk av kollegor och rådgivare som får uppfinna hjulet för att det inte finns en etablerad kunskap och forskning om hur alla problem ska hanteras. Det kan vara teknik som inte funkar och är anpassad för eko, växtsorter som inte fullt ut är anpassat eller djur som avlats för annan produktionsintensitet eller helt andra affärslogiker som kräver samverkan på gårdsnivå för att hitta gödselmedel, avsalu av den så viktiga vallen och andra grödor.
Den andra delen som blev tydlig för mig var att den ”ekologiska världen” är uppdelad i ett A och B lag. A-laget är de som är mera ideologiskt drivna och B-laget de som inte är det. Att den synen finns tror jag beror på att det under årens lopp alltid funnits bidragsoptimerare som tror att det via genvägar går att tjäna mer pengar på eko. Att sådana inte betraktas som lika seriösa som den som är mera känslomässigt övertygad om förträffligheten i det man gör, kan jag förstå. Jag tillhör nog dem som kanske också spätt på ”sanningen” att det skulle finnas en motsättning mellan lönsamt företagande och ideologi. Draget till sin spets blir det nog det, men i ärlighetens namn är alla vi bönder lite ideologer som faktiskt väljer att jobba med något som kräver så mycket engagemang och kapital. Det finns säkert olika drivkrafter men för de flesta av oss är det nog glädjen att få jobba med djur, natur, långsiktighet och något äkta som folk behöver, som driver oss. Jag är så klart också oändligt tacksam för de pionjärer som arbetat med ekoproduktion i olika former. Utan deras ”ideologiska” kamp hade inte mycket av dagens kunskap, metoder och teknik kommit fram som gjort steget lite mindre för många av oss andra att överhuvudtaget tänka eko. För egen del betyder för övrigt den förbättrade lönsamheten med eko större möjlighet att försörja mig på gården, varken mer eller mindre ideologiskt än så.
Ibland blir dock ideologin en stark kil mellan oss bönder. Oavsett om det är beteslagstiftning för mjölkkor, slamspridning på åkermark, GMO förädling eller substansen glyfosats vara eller icke som debatteras. Det är helt ok att enskilda bönder eller organisationer uttalar åsikter om produktionsmetoder som man inte anser är rätt. Det som blir konstigt och direkt fel, är när man försöker påverka en samhällsopinion eller politisk debatt i en riktning som gör att svenska bondekollegor får betydligt svårare att klara konkurrensen mot andra bönder i världen, bara för att man själv tycker att något är principiellt rätt eller fel. Med vilken rätt har man att döma andra kollegor till sämre möjlighet till överlevnad? För mig är det så uppenbart att vi alla producerar något som människor vill ha, men i helt olika segment av marknaden. Olika segment har helt olika logik för prissättning och helt olika utgångspunkt för vad konkurrensen utgörs av och från vem. Marknaden är tydlig, det finns en stor skara konsumenter som av olika skäl vill att maten ska vara ekologisk. Det vore djupt olyckligt om denna skara skulle tillgodoses av andra länders ekolantbrukare. Samtidigt ser vi att den övervägande delen av marknaden INTE är ekologisk mat, cirka 90 procent.
Dessutom finns ett beroende mellan eko och konventionellt lantbruk. Jag noterar att vi bönder alltför ofta blir ideologer som gärna vill applicera vår egen världsbild på alla andra och all annan produktion oavsett vilka förutsättningar som råder. Detta fenomen går att se hos både konventionella och ekologiska bönder.
Det är då jag tycker ideologin faktiskt bromsar i stället för att utveckla världen! Jag önskade att det fanns en större ödmjukhet mellan olika delar av lantbruket. Från ekosidan för att det konventionella i botten ger någorlunda konstant volym och bas som ger eko möjlighet till att vara ett segment som kan differentiera sig och ta ut högre pris. En icke oväsentlig del av dagens ekoproduktion hade inte heller varit möjlig om inte det konventionella jordbruket levererar delar av den växtnäring, utsäde, strömedel, avelsdjur med mera som behövs för att klara årsvariationer i eko. Från det konventionella å andra sidan behövs mera ödmjukhet för att ekoprodukterna är värdebyggare, bidrar prismässigt uppåt för all mat och banar vägen för allt jordbruk som är mera hållbart dit även det svenska konventionella tillhör i en internationell kontext. Dessutom finns mycket i det ekologiska lantbrukets entreprenörskap både vad gäller affärsmodeller, samverkan mellan gårdar och teknikutveckling som det konventionella kan nyttja än mer och vi behöver verkligen fundera på var, hur och av vem våra växtskyddsmedel tillverkas.
Må så gott i ett ödmjukare lantbruks- Sverige under 2019 önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
