Lyckan är att få klappa en mjuk och len liten nyfödd griskulting.
MEDEVI (JB)
Svenska kyrkans barnoch ungdomsverksamhet i Nykyrka eller ”kyrkis” som den kallas där, har alltid en massa roligt för sig. Som nyligen då gruppen fyra-fem år skulle besöka Kalvsjö gård i Medevi som har grisar.
De båda ledarna Gittan Staaf och Lisen Lingefors har hand om barn och ungdomar från 0 till 16 år. Verksamheten anpassas efter barnens ålder och de äldre ungdomarna får vara på läger ibland. Då utnyttjas Björnängsgården i norra Godegård, Krassbäcks skidanläggning i Godegård eller församlingshemmet i Nykyrka. De yngre barnen får pyssla, läsa lite ur bibeln, leka eller som denna gång åka på en spännande vårutflykt.
Catarina Arvidsson med praktikant Daniella Baldew från Vretaskolan tog emot. Catarina med make Jan har under sommarhalvåret grissafari, då vem som helst får komma och titta på grisarna vid vissa dagar i veckan. Efter att Catarina presenterat sig och Daniella sa hon:
– Ni har verkligen tur idag, för en grismamma, en sugga, har fött små griskultingar i natt. Kultingar kallas grisens barn.
Så fortsatte hon att berätta och fråga vad barnen visste om vad djuren kallades och hur stora de var. Att nosen heter tryne och att svansen heter knorr var det få som kunde och att suggorna var så stora trodde nog ingen. Många har nog griseknoen i tanken när de tänker på en gris.
Catarina höll hela tiden en lättfattlig nivå på språket inför barnen, så de skulle förstå, utan att prata barnspråk. Innan man gick in för att se de nyfödda smågrisarna fick barnen och de medföljande vuxna tvätta händerna.
– Ibland, sa Catarina, har man bakterier på händerna och de är så små att man inte ser dem. Man kan bli sjuk av dem och därför ska vi tvätta händerna, så vi inte smittar ner smågrisarna när vi ska klappa dem.
Helt odramatiskt ställde sig alla på led och tvättade händerna innan man gick in i stallarna. Och se, där låg tolv nyfödda smågrisar och gosade i värmen från värmelampan ihop med sin mamma på en skön halmbädd. Catarina tog upp en av dem så barnen fick klappa och smeka lillgrisen. I ett annat bås låg en annan sugga med kultingar som diade henne.
Barnen fick reda på att varje liten smågris hittar sin egna spene och tuttar på den. I två veckor går suggan med sina smågrisar, sen känner hon igen dem. Därefter flyttas alla grisar ut till en stor halmfylld box där det finns plats för tio suggor och deras smågrisar. Oj, vad de små kultingarna sprang omkring och hade roligt. Sommartid släpps dessa grisar ut på beten där de får äta gräs och klöver, böka i jorden och bada gyttjebad.
Barnen fick se hur kultingarna växte i de olika avdelningarna och till sist fick man se de stora suggorna. Grisarna hade blivit sprayade med olika färgbetäckningar på ryggen och det uppmärksammade barnen. Det var för att se om grisarna var dräktiga förklarade Catarina.
Hon visade även på särskilda ätbås där varje sugga kan få extra fodergiva. Suggorna går ner i vikt när de har smågrisar och en del mer än andra, så därför får de lite extra. På Kalvsjö som är en Krav-ekologisk gård föds det cirka 2 500 smågrisar varje år som säljs till slaktsvinsproducenter, även de Krav-ekologiska. Då är grisarna runt 12 veckor gamla.
Efter handtvätt igen gick man till en annan stor byggnad. Där huserar 100 dikor. De gick i halmade jätteboxar tillsammans med sin kalv och någon av de sex tjurarna. Kalvarna hade de märkligaste färgteckningar, då tjurarna var olika raser som charolais, hereford, aberdeen-angus och simmental.
På Kalvsjö finns inte beten till alla dessa djur, utan man hyr ut dem till lantbrukare med fina och värdefulla biologiska beten. Dessa lantbrukare har inte egna djur.
Catarina berättade här även om djuren, men när en av gårdens anställda startade en traktor var barnens fokus på den. Det är inte alla barn som har någon släkting med djur och maskiner, så att Catarina och Jan tar emot barn, i alla åldrar, är något mycket positivt.
Text och bild: EVA CARLSSON
