Jag har skrivit om det förr, men med anledning av regeringens förslag att tillåta brytning av uran i Sverige och slopandet av det kommunala vetot mot gruvor så finns anledning att reflektera lite runt detta igen.
Jag tycker att det är dubbelmoral att konsumera sådant som vi inte får producera här. Så är man positiv till kärnkraft så är de inkonsekvent att säga helt nej till all form av uranbrytning och sedan importera detta. Av den anledningen är jag principiellt positiv till utvinning av uran men även av såkallade miljömetaller som används i diverse miljöteknik inklusive batterier.
Men med det sagt så uppstår ju enorma målkonflikter om marken och vi har idag inget verktyg för att väga av den målkonflikten. Ska man vara lite vårdslös kan man konstatera att vår minerallagstiftning har sin grund i att ”lura lappar i Norrland” och är ett extremt dåligt stöd för myndighets- Sverige men även för politiken att väga olika samhällsintressen. Det hänvisas till vår tuffa miljölagstiftning från regeringens sida. Problemet är ju just att miljölagstiftningen tillämpas först i ett väldigt sent skede av processen och då sker inte den principiella avvägningen av gruvnäringen kontra andra näringar eller intressen. En avvägning som borde göras i ett mycket tidigare skede men finns inte alls i Sverige. Myndigheten Bergstaten har varken kapacitet, legitimitet eller kompetens, eller ens uppdrag att göra detta.
Kombinerar man det dessutom med att plocka bort det kommunala vetot som är den sista skärvan av demokratisk påverkan så blir detta sammantaget lite Pandoras ask. Även om regeringen bara vill underlätta uran utvinning i befintliga gruvor och slagghögar så kommer det snabbt hittas vägar för att prospektera alunskiffer som innehåller uran. Rent generellt finns ju ”höga” halter uran i alunskiffern som i sig finns mycket av i de bördigaste slättområdena. Som synes är det stora målkonflikter runt hörnet.
Rent politiskt är det mycket enklare för alla gröna och på vänstersidan som är emot det mesta att också vara benhårt emot urangruvor. För storstadsorienterade moderater och liberaler som gillar gruvor och storskalighet är det enkelt att vara för men för Sverigedemokrater som brukar fånga missnöjesfrågor eller för kristdemokrater som utger sig att vara landsbygdens röst i regeringen, gäller det att hitta en uranvänlig väg som i högre grad balanserar de målkonflikter som blir i skuggan av detta på Sveriges landsbygd!
Apropå kommunalt veto är det också lite märkligt att avskaffa det gällande uranbrytning, men att ha kvar det för vindkraft. För enskilda personer kan storskalig vindkraft definitivt upplevas som ett fenomen med många problematiska dimensioner men den sammanlagda miljörisken och målkonflikterna är avsevärt mindre med vindkraft än uranbrytning så där om något skulle i så fall det kommunala vetot lyftas bort. Om man ska vara konsekvent. Men konsekvent har sällan kopplats ihop med politik.
Må så gott i målkonflikternas Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
