Mikael Karlsson på smedjan utanför Österbymo får stipendium
YDRE (JB)
Ässjan är i full gång och hammarslagen dånar. Mikael Karlsson och Fredrik Ahlberg är i full gång i Österby gamla smedja vid Bulsjöån utanför Österbymo. Nätverket Ydresmederna träffas minst en gång i månaden.
Den här kvällen är extraordinär eftersom journalisten vill göra en intervju med Mikael om det stipendium Ydre kommun har beslutat dela ut till honom för berömvärd gärning med motiveringen:
”Mikael Karlsson är en skicklig hantverkare med gedigna kunskaper i flera traditionella hantverkstekniker. Han delar gärna med sig av sina kunskaper i smide, kolmilning och timring, vilket kommer invånare och besökare i Ydre till del.
Mikael tjänstgör som smed i Österfors smedja om somrarna. Han initierar och leder arbetet med minst en kolmila varje år och han hjälper Ydrebor att timra och laga timmerhus.
Mikael Karlssons insatser främjar det lokala kulturarvet, både i form av underhåll av byggnader och i form av att gamla hantverkstraditioner förs vidare till nya generationer.”
Stipendiet är på 2000 kronor och kommer att delas ut i samband med nationaldagsfirandet på Ydregården.
Han skruvar lite på sig och konstaterar att mitt i uppmärksamheten vill han inte vara. Han trivs bättre i smedjans dunkel, där ässjans eld får stå för det ljusa. Snart klarnar det dock att han tycker om att dela med sig av sina kunskaper – en sann folkbildare! Som att smedjans dunkel gör det lättare för smeden att se på det värmda järnets färg om det är läge att starta bearbetningen eller om det behöver få vara i ässjans värme lite till. Som att avbränning som uttryck kommer från bruken där smederna och andra såg till att dryga ut den magra lönen genom att stoppa lite i fickorna på vägen hem. Samtidigt som det är ett uttryck för den viktminskning som sker när metaller upphettas och bearbetas.
Vad som är hönan och ägget i intressena är svårt att veta. Allt hänger ihop. Om man timrar så behöver man gångjärn, haspar, lås och om man ska smida så behöver man kol.
– Ja, för fossilberoende vill man ju inte vara, säger Mikael och syftar förstås på stenkol som bryts och inte kolas.
Den första kolmilan gjorde han tillsammans med klasskompisarna på gymnasiet i Västerby och sen igen när han gick på Träinstitutet i Värnamo. Sen har han gått kurser inom timring och smide. Ju mer intresserad man blir desto mer lär man sig och desto mer kan man lära ut till andra.
Hur mycket har du timrat? Återigen kommer svaret lite dröjande. Han vill ju inte att det ska stå i tidningen exakt var husen står. Men en liten uppräkning kommer:
– Det är tre bastur, stuga, vindskydd, vedbodar, räknar han upp. Oräknat är ju då timmerhusrenoveringarna. På hemmaplan väntar också ett bastubygge snart. En timrad bastu ska det bara vara.
I tio år har Mikael hjälpt till vid Österby smedja. Även i sommar kommer han att engagera sig som turistsmed.
I nätverket Ydresmederna finns 15–20 personer som träffas en gång i månaden för att smida, umgås och prata bort en kväll i sällskap av likasinnade.
På arbetslistan finns en stående punkt – renovering av smedjan. Närmast ska ytterligare panel på entrésidan bytas. Sedan är det dags för södergaveln.
– Här i smedjan tillverkades förr träpumpar och redskapen finns kvar. På södersidan står fortfarande en gammal pump som är i dåligt skick. Vi vill göra en sån ny, men det ligger långt fram. Och så vill vi renovera vattenhjulet.
Under intervjun har både Mikael och Fredrik fortsatt med sina respektive arbeten för kvällen. Fredrik jobbar med ett knivblad. Mikael smider en avskrot. I smedjan finns tre städ, men ett av dem har saknat den breda mejsel som sätts i hålet på städet och mot vilkens egg smeden kan hugga av järn.
– Varje städ behöver en avskrot, så nu är den saken åtgärdad, säger Mikael och sätter dit sin stämpel på kvällens verk, påtagligt nöjd.
Sedan passar han på att göra reklam.
– Vi i nätverket har tänkt att hålla en särskild prova på smide-dag för kvinnor. Intresserade kan höra av sig, så får vi se när dagen kan bli av. Förresten är alla intresserade välkomna att komma och prova på, avslutar han.
Text och bild: ANN SOFIE FREDRIKSSON