Hemkommen från skidsemester i Frankrike med familjen. Med svenska vänner bofasta på plats får man en lite bättre koll på de lokala förutsättningarna än om man ”bara” är turist landad i en skidanläggning. I denna alpdal på gränsen mot Italien är förutsättningarna för lantbruk annorlunda jämfört med östgötaslätten, diplomatiskt uttryckt.
Mest fascinerande är alla de små gröna ytor i sluttningarna som för ett mindre tränat öga skulle kunna vara klippta ytor, men visar sig vara bete- eller slåttervall. Alltså effekter av produktivt och aktivt jordbruk. Och det går åt för allt utöver en hyfsad skörd gräs per år är bonus…
Än mera intressant var att se en bondes fältkarta som han likt oss har tillgång till i mobilen. Små ytor, mindre än våra biytor på gårdsplanen utgör ofta olika jordbruksskiften i deras EU-stödsansökan som inte sällan också byts och arrenderas kors och tvärs av bönderna i trakten. Det är svårt att inte göra en jämförelse till svensk mellanoch skogsbygd. Om vi åker på skidsemester i Sverige är en vanlig resväg från Östergötland upp över västra Örebro län, upp genom Dalarna. Med några undantag omges färdvägen av fält betydligt större än alpböndernas som – i bästa fall – hålls öppna med hjälp av betesputs och i sämsta fall besegrats av vedartade växter, med eller utan hjälp av mänsklig hand.
Det är för ett odlaröga en väldigt nedslående syn och ur nationell sårbarhet men också ekonomiskt perspektiv misshushållande med resurser.
I ovan nämnda alpdal är det tvärtom sådan konkurrens om marken att det avverkas skog för att bruka marken. Hur fransoserna gör för att runda EU:s avskogningsdirektiv som anger att beteskött inte får säljas från djur på före detta skogsmark, framgår inte av historien… De får tvärtom hyfsade stöd för att röja upp till bete/åker.
Eftersom att avverkningen måste godkännas av kommunen och grannar (!!) kan man tänka sig att fransmännen i sann centraleuropeisk pragmatisk anda lutar sig emot det faktum att en stor del av marken faktisk inte var skog för 50-60 år sedan. Då betades en hel del av de i dag lärk- och tall beklädda sluttningarna.
En annan intressant reflektion är att rovdjurskramarna i Sverige gärna refererar till att samexistens mellan varg och tamdjur fungerar bra i södra Europa. Vargen återkom till denna dal -96. Nu löser de sommarbetet genom att gå ihop flera bönder för att få ihop de 500 djur som krävs för att kunna ha en herde på sommarbetet, vars kostnad delas till 80% av staten och 20 av bonden. Ihop med rovdjursavvisande hundar funkar det hjälpligt.
För mig blev det tydligt att målkonflikten mellan varg och betesdjur alltid kommer kvarstå hos oss då svenska kollektivavtal vad gäller arbetstid, löner och arbetsmiljö och svensk allemansrätt i kombination med folkilskna hundar i princip omöjliggör dessa lösningar. Om man rent teoretiskt skulle hitta någon som skulle vilja ha jobbet som herde….
Resan gick via Schweiz, ett annat land som också nyttjar varje potentiell yta för livsmedelsproduktion. Undrar hur illa det ska behöva blir för svensken innan vi lär oss uppskatta försörjningsvärdet av jordbruksmarken även utanför de stora slätterna med sitt så av stadsborna ifrågasatta intensiva jordbruk… Det finns många mer reflektioner men de sparar jag till kommande krönikor.
Må så gott i ett bortskämt Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
