Göran Roos vid den gamla välbyggda ladugården.
LINKÖPING (JB)
Göran Roos har många år som lantbrukare bakom sig. De senaste 20 åren har han arrenderat anrika Tuna kungsgård vid Roxen. Nu vid 82 års ålder anser han att det är dags att dra sig tillbaka.
Vanligen när Tuna kungsgård kommer på tal brukar fokus ligga på den fantastiska historiken och på det man kallar slottet. Det omfattande jordbruket och den väldiga ladugården har dock sin rättmätiga plats när man pratar om Tuna som har varit arrendegård sedan 1876.
Den senaste i raden arrendatorer är Göran Roos som har bolaget tillsammans med sin dotter Eva. Nu tycker Göran Roos att det är dags att dra sig tillbaka från lantbruket.
– Jag börjar vara för gammal. Jag är 82 nu. Den 14 mars slutar jag, säger han.
Arrendet är uppsagt och Statens fastighetsverk annonserar efter en ny arrendator. Görans dotter Eva vill inte hålla på längre och ville alltså inte ta över. Det har varit ett långt verksamt bondeliv för Göran Roos. Han föddes i Boet utanför Ödeshög och växte mer eller mindre in i lantbruket då familjen flyttade till en annan gård.
– Det var 1939 och min pappa hade kor för första gången. Vi fick 19 öre litern för mjölken. Han gick också i skolan i Rök. Så småningom kom Göran Roos att själv arrendera en gård och det stannade inte med en.
– Jag hade som mest fyra gårdar i Väderstad. Sedan blev det här arrendeledigt.
Åkrarna är plöjda och Göran Roos är klar med höstbruket. Det finns inget att vänta på om man kan klara av sådant på en gång, menar han. Vädret kan slå om och göra allt väldigt svårt så han verkar nöjd med att det är färdigt.
Han visar runt i den stora ladugården. Några djur förutom dotterns hästar har han inte haft på Tuna. Stallet rymde 28 spiltor men nu är de tomma. Istället har några mer moderna hästboxar byggts. I djurdelen där korna än gång stått är det helt tomt.
– Härinne hade KG:s ägg sina saker i början. Han har kvar en del sedan dess.
Lite högre upp finns fortfarande det mesta kvar av körbanan där hästarna drog in vagnar och kunde ta sig runt längs hela den u-formade byggnadens övre plan. Det är med största vördnad och respekt man inser hur väl denna ladugård byggdes för 100-150 år sedan. Troligen skulle ett ekipage fortfarande kunna köra däruppe om banan inte kapats. Kunnandet och hantverksskickligheten trotsar det mesta, men man hade också bra timmer att tillgå.
Frun blev sjuk för länge sedan och gick tidigt bort.
– Jag har varit ensam i 25 år.
Med tiden har Göran Ross tagit tillfällena att umgås med vänner och att åka med på resor. Som längst har det blivit till Australien. Katten Snobben har blivit ett nytt sällskap som följer husse överallt. De förstår varandra bra.
Efter 20 år som arrendator på Tuna har han varit mycket nöjd. Han har blivit väl bemött och haft en väldigt bra kontakt med ägaren.
– Statens fastighetsverk i Uppsala är jättebra, säger han. Det finns ingen bättre!
Vart han ska flytta nu är en öppen fråga. Någon lägenhet har han inte hittat och han har tittat lite på en villa, men inget är klart än.
Han sammanfattar sin långa karriär som bonde:
– Till min födelsedag när jag fyllde tretton fick jag en egen lie. Det var stort. När jag fyllde åttio fick jag en ny tröska för två miljoner.
Han skrattar lite åt det där och jämför nu med då. Räfsor och sådant var ju för kvinnorna. Med en egen lie var han en riktig man och självkänslan växte med den presenten. Tröskan var bara den senaste i raden.
– Jag blev nog gladare för lien.
Text och bild: BO BÄCKMAN
