I dagarna passar Vretagymnasiet på att fira att man detta år fyller 60 år. 1955 startade Lantmannaskolan i Vreta Kloster i nybyggd anläggning i vackra Berg, en mil norr om Linköping. Landstinget gjorde en storsatsning genom att sammanlägga flera tidigare lantbruksskolors verksamhet till en plats. Lantbruksskolor eller lantmannaskolor fanns på flera håll i länet.
Östergötland var på intet sätt unikt. Runtom i Sverige skedde exakt samma sak. Större jordbruksegendomar köptes upp, undervisningslokaler byggdes, ladugårdar och maskinhallar anpassades till den nya verksamheten. Det allmänna förbarmade sig vid ungefär samma tidpunkt över att det skulle tillhandahållas en anständig lantbruksutbildning runtomkring i hela Sverige. Nog för att många av de tidigare utbildningarna och utbildningsplatserna var väl så ståndsmässiga och hade kvalitetsrykte.
”I efterkrigstidens Sverige och Europa fanns ett övergripande mål för jordbrukspolitiken. Se till att det finns mat, så att svält undviks!
De var inte alla i lantbruket förunnat när förra seklet var ungt, att likt min morfar kunna stoltsera med att man gått lantmannaskola i Bjärka-Säby! I dag, 60 år senare, tycks det högst exotiskt och till och med irrationellt att landstingen ska vara huvudman för en i deras sammanhang så perifer verksamhet som lantbruksutbildning. Och än mindre lanthushållsutbildning, gudbevars. Som av en slump så startade ofta samma landsting som samordnade och nystartade lantbruksutbildningar också lanthushållsskolor där, i princip uteslutande, flickor fick lära sig ta hand om hus och hem.
I dag är ungefär hälften av de gamla ursprungliga lantbruksskolorna privatiserade, ytterligare några har gått över i kommunal regi, några har lagts ner och resterande är kvar i landstingens ättling, regionförbundens, försorg. Lanthushållsskolorna är ett minne blott… Vad var det då som fick offentliga instanser, vars huvudverksamhet är hälsa och sjukvård, att satsa för den tiden enorma summor till en så exotisk verksamhet som jordbruk? O då menar jag ”äkta jordbruk” och inte smådjur, ormar, hundhållning och hästverksamhet -som förvisso är en viktig del av dagens landsbygdssverige- men fortfarande inte så stor avnämare av heltidssysselsättning för de blivande studenterna.
Jo, anledningen till dåtidens massiva satsning på lantbruk var mycket enkel. Om man tänker efter. I efterkrigstidens Sverige och Europa fanns ett övergripande mål för jordbrukspolitiken. Se till att det finns mat, så att svält undviks! Andra underliggande mål såsom att effektivisera jordbruket, så att arbetskraften kunde användas i andra branscher, säkra konsumenten prisvärd mat och säkra bonden adekvat löneutveckling fanns också.
Det övergripande som gällde för hela efterkrigstiden ända in på 1980-talet var dock öka produktionen, säkra kunskapen att kunna producera mat. Ingen ville uppleva krigets ransonering eller 30-talets kriser och fattigdom. Man kopplade således en säkrad tillgång till mat till en ren förebyggande hälsooch sjukvård! Därav att just Landstingen och inte kommunen eller staten drev på utvecklingen för alla nya lantbruks- och lant-hushållsskolor.
En koppling som nutidssvensken fullständig glömt bort i sin iver att leta ekologisk mat till lågpris bland Icas och Coops, av importerad mat, överfyllda hyllor. I det läget känns historiken avlägsen…
Må så gott i det historielösa Sverige önskar Peter
