Besök på gammalt gruvområde i Tjällmo
Hans-Åke Johansson, i mitten, visar på sin farbror Werner Jernström för Marianne och Bengt Tillgren.
TJÄLLMO (JB)
Den första helgen i september genomfördes Östgötadagarna. Samtidigt kunde man också välja att besöka olika industriarv på fem olika platser. I Motala kommun visades gruvan i Baggetorp, Tjällmo.
Grusvägen till Baggetorp går slingrande mellan åkrar, skog och hus. En informationstavla med gamla fotografier finns när man kommer fram till det gamla gruvområdet. Skogen har tagit över allt mer och det är svårt att föreställa sig hur det en gång såg ut. Intresset var stort för att få veta mera, så det kom många besökare till de guidningar som Gunilla Ström och Margareta Karlsson från Tjällmo hembygdsförening hade. Lördagen bjöd också på ett ljuvligt soligt väder, vilket säkert lockade ut en del besökare.
Gunilla började berätta om de mineraler man funnit på platsen. De är molybden och wolframit och då i första hand wolframit.
– Wolframiten är 1,5 gånger tyngre än bly med en smältpunkt på cirka 3600º. Den används i kanonrör, slagstift i gevär, kirurgiska instrument och glödlampstrådar för att nämna något. Blandar man wolfram med kol blir det wolframkarbid som blir nästan lika hårt som diamant, berättade Gunilla.
Så fortsatte hon berätta om hur man fick reda på att det var wolframit i de ovanligt tunga stenarna på gården i Baggetorp. Wolframit sades inte finnas i norra Europa, så man trodde inte att mineralen var det. Men efter två olika analyser kunde man konstatera att det var wolframit man funnit. Gunilla berättade hur man inmutat området 1944 och hur gruvbrytningen kom igång. Det var mycket arbetsamt då malmbrytningen skedde under enkla förhållanden. Mycket gjordes för hand exempelvis lastningen under jord. Den skedde med hjälp av fyllhammare och fyllfat. Vana gruvarbetare från Zinkgruvan och Yxsjöberg anställdes och de i sin tur lärde upp Tjällmoborna.
Gunilla berättade vidare om de olika byggnaderna som funnits på platsen kom till under åren. Arbetarbostäder, anrikningsverk, skakbord, flotationsavdelning, matsal med mera. En del inrymdes i en ladugård där man förstärkte hela byggnaden.
Avfallet från hela anrikningsverket pumpades ut till stora dammar där ”gruset” blev kvar och kan än idag ses. Området kallas i folkmun för Sahara. De besökare som ville kunde gå den korta sträckan för att se hur det ser ut idag.
Efter den korta vandringen tog Margareta Karlsson till orda och berättade hur man sprängt ner sig i olika nivåer. Hon informerade även om hur man anställt allt fler gruvarbetare under åren.
Som ”hiss” användes en stor tunna och i den fraktades både arbetare, malm och borr. Trots att det var ett både farligt och arbetsamt liv gruvarbetarna förde, så hände det inga allvarligare olyckor. Ett benbrott var det värsta. Med åren blev det också lite bättre arbetsvillkor för gruvarbetarna nere i gruvan.
Malmen som togs upp anrikades och kördes sedan till Godegårds station för vidare frakt till Trollhättan med järnväg. Baggetorpsgruvan var bara i drift i 14 år, från 1944 till den 15 augusti 1958. Gruvan hade sin glansperiod under åren 1950-1953. Överblivet material, hus och inventarier flyttades till Yxsjöberg. Några cementfundament finns kvar, men är svåra att se.
För den som vill veta mera om denna gruva har Gunilla Ström skrivit en bok, ” Så minns vi gruvan i Baggetorp”. I den finns bilder, berättelser och anekdoter från dem som var med på den tiden. Boken finns att köpa hos Tjällmo Hembygdsförening.
Text och bild: EVA CARLSSON
