När man närmar sig miljöorganisationer och putsar av kanterna uppstår något spännande. Det är när man träffas och dyker i varandras utgångspunkter som man inser var de verkliga brännskären finns. Vi samverkar i LRF Östergötland med Naturskyddsföreningen att driva opinion och kunskapsspridning om riskerna med en gruva vid Vätterns strand och Sommens vattensystem. Vi har också samverkat lite när det gäller att ifrågasätta byggande på god jordbruksmark för samhällets expansionsbehov. Det har varit enkelt att hitta samsyn i dessa frågor, varför det är dumt att inte kroka arm för bredare anslag och genomslag.
Ett område där våra verklighetsbilder dock går isär rätt mycket är runt skogen. Miljövännerna tycker att skogen skövlas både på träd och biologisk mångfald, vi skogsägare tycker vi genom medvetet arbete jobbar med mera mångfald och kan påvisa att förbättringar gjorts sedan 1990-talet. En springande punkt där våra verklighetsbilder går isär är runt inventering av nyckelbiotoper. Från skogsägarsidan ser vi att enbart själva registreringen och erkännandet av ett område som nyckelbiotop skapar en låsning då vi får avverka men certifierade köpare inte får köpa virke därifrån. Eftersom att det inte är formellt skyddat området utgår ingen ersättning från staten för detta inskränkande i brukandet. Att det finns krafter inom naturvården som nyttjar detta förhållande som ett billigt sätt för kollektivet att socialisera och lägga band på brukandet är ingen hemlighet.
Pratar man med de mera pragmatiska miljövännerna – som de flesta är – ser man att deras argument är att vi måste veta var de tyngsta värdekärnorna är och var de främsta naturvärdena finns för att skydda det som verkligen är värt att skydda och inte, formellt eller informellt, skydda mer än nödvändigt. Den argumentationen skulle jag ha väldigt stor respekt för om det inte vore just för den lilla haken att det i samma stund som det just blir en registrerad nyckelbiotop i praktiken blir ett avverkningsförbud och striktare regler för allt brukande på det området. Vi berättade en gång när vi träffade en miljöorganisation problematiken för en fastighetsägare att gå till banken och få låna pengar om man har för många sk värdekärnor på sin fastighet. Detta hade motparten svårt att förstå, förmodligen för att deras egen önskan kanske vore att äga en bit mark med höga värdekärnor på. Jag förklarade då att den dagen som fastighetsmarknaden är beredd att betala mera för en fastighet, ju fler värdekärnor och nyckelbiotoper som finns än som det finns slutavverkningsbar skog och hög skogstillväxt, ja den dagen kommer det inte heller vara så stort ”problem” för skogsägare få en nyckelbiotop eller mera formell reservatsbildning på sina marker.
Därför funderar jag på om nu kollektivet som bor i staden utan att äga skog, men som tycker det är värt att skydda skog, som skattebetalare skulle ge sina politiker i uppdrag att betala väsentligt mera för att skydda skog än vad virke- och massaköparna kan göra. Då menar jag betydligt mera än de 1,25 gånger marknadsvärdet som gäller vid expropriation och även betala generöst vid registrering av en nyckelbiotop.
Ett annat sätt vore som sagt om marknaden kunde sätt ett ekonomiskt värde på naturvård. Ett första steg kan vara den gröna obligation som Landshypotek bank lanserade på NASDAQ i fjol. Med säkerhet i ett antal kunders skogar med gröna skogsbruksplaner släppte man obligationer för 5 miljarder. Inom en halvtimme var intresset motsvarande 12 miljarder! Så hur svårt kan det vara att sätta ett värde på naturvården i skogen, upp till bevis naturvänner!
Må så gott i det rekordstörsta virkesförrådet i Sverige önskar Peter! Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
