Ibland kan jag surna till på banker och det finansiella systemet. Även om jag är mycket nöjd med mina bankrelationer och finanspartners, så kan man inte låta bli att fundera om systemet i stort. Räntorna lyfter mera i praktiken än vad statslåneräntan ökat. Jag antar att allt inte är bankernas fel, det finansiella regelverket är en viktig orsak till ökade krav på bankerna som både driver deras kostnad, försiktighet och räntekrav.
Missförstå mig rätt jag tycker att det i sig är bra att vi inte lockas till en fastighetsbubbla inom jord och skog. Vi har redan idag bitvis kraftigt uppblåsta marknadsvärden som inte motsvarar vad lönsamhet och produktionsavkastning renderar utan till stor del väger in framtida värdeökning, men drivs också av mjuka värden som brist på tillgång till egen mark för djurhållning, jaktmöjligheter eller att granngården bara blir till salu en gång i livet – kosta vad det kosta vill. Vi har historiskt utvecklat – läs expanderat – många företag, inte primärt tack vare hög lönsamhet utan på ökade belåningsmöjligheter tack vare värdeökning på gårdarna, lång avskrivningstid och låga privatkostnader för boende etcetera. som gör att vi inte behöver skatta fram så stora inkomster. En del av dessa parametrar har dock ändrats rejält på senare år då lantbrukare runt 50 och neråt har en annan inställning och kräver att kunna skatta fram rejäl lön och möjligheter i de sociala trygghetssystemen. Dessutom, så kallad ”pantbelåning” medges inte enligt regelverket längre. Min bild är att en komponent i detta är att det finansiella ramverket förändrats så att vi i högre grad betraktas som vilka företagare som helst och inte längre som en egen kategori ”jord och skog”. Vi vill ju gärna bli betraktade så i andra sammanhang men finansiellt blir det ett jätteproblem hävdar jag när vi har en extremt kapitalkrävande resurs i form av mark som med måttligt avkastningsvärde i det som produceras och fastighetsvärden som inte skapas utifrån företagsekonomiska parametrar utan med mycket mjuka komponenter…
Då får man orimliga krav på kassaflöde och lönsamhetsmått som bank – aktörerna, vare sig de vill eller ej, måste förhålla sig till och också kan nyttja för att driva upp sin egen lönsamhet så klart.
De med hög skuldsättning men bra kapitalflöde och acceptabel lönsamhet kan förhandla. Alla de av oss som jag tror utgör en rätt stor del av sektorn dvs måttlig skuldsättningsgrad och lägre vinst och omsättning men kanske också ett lägre risktagande borde vara mera attraktiva och stabila kunder men har föga belöning för det?
Det är skillnad att omsätta 4 miljoner på en fastighet värd 30 miljoner i jord och skog, jmf med att omsätta 40 miljoner på en bensinmack för samma värde… Inte för att det nödvändigtvis är mera vinst på sista raden, men det finns åtminstone ett annat kapitalflöde så att säga. Vi har haft extremtorka, griskriser, mjölkkriser och blöta år där skörden blivit kvar på fälten och ändå är det förhållandevis få konkurser och bönder som får gå ifrån sin gård. Vi måste vara en rätt solid och stabil bransch ändå trots att jag är den förste att säga att vi generellt sett i jordbruket har för dålig lönsamhet. Två månader med Corona och antalet konkurser ökar kraftigt i samhället. En del så kallade gasellföretag och andra som får glänsa på företagargalorna har usla bokslut och lönsamhet i verkligheten. Denna skillnad på långsiktig varaktighet och stabilitet beaktar dock det finansiella regelverket föga, hävdar jag.
Ekonomen Olof Bohlin sade på 80-talet att lantbruket är enda branschen som sätter sin egen lönsamhet. Han retade många, men jag undrar om han inte hade en poäng. Finansregelverket hjälper kanske inte heller till…
Må så gott i det finansiellt förvirrade Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
