Hemkommen från årets lantbruks- Elmia. En känsla av positiv stämning, glada människor som är glada för att dels kunnat träffas igen efter fyra års uppehåll med denna nationella samlingsplats, en bransch som… senaste året fått en hel del uppmärksamhet i samhällsdebatten med insikt om att vi behövs, men också i form av kraftigt stärkt kassaflöde med höjda avräknings – priser.
Men det är med en dubbelbottnad känsla i magen jag åker hem. Förr i tiden var det ingen bra mässa om inte minst hälften av utställningsmaskinerna var sålda när en mässa stängde. Numera finns inte så mycket lagermaskiner, åtminstone inte vad gäller de större fältmaskinerna, så de maskiner som visas upp är till största del kundsålda. När jag går runt på mässan fascineras man så klart av hur avancerade maskiner vi har och hur high-tech vår bransch är, både inom djurhållning och växtodling. Men jag slås också verkligen av hur dyr vår utrustning är. Jag som statistiskt tillhör den genomsnittliga eller medianmässiga växtodlaren runt 200 hektar, har inte många fältmaskiner att köpa om man ska återinvestera en eller två tusenlappar per hektar. Om man inte kör utanför gården, stoppar in stora pengar från lönearbete eller har en omfattande djurhållning eller odling av specialgrödor som skapar extra likviditet till ränta och framförallt amortering. I klartext; jag förstår därför inte hur ”folk” har råd att köpa mycket av de maskiner som finns utställda? För eftersom att många maskiner är kundsålda, finns det uppenbarligen många som har den möjligheten.
När man går runt i montrarna hos de stora tillverkarna pratas det väldigt lite kronor och ören. Varför funderar jag? Två förklaringar tänker jag mig. Dels det faktum att det görs upp väldigt få affärer i skarpt läge på en mässa och eftersom att många lantbruksmaskiner på hästhandlarvis innehåller mycket mera prutmån än andra industribranscher, finns ingen anledning att prata pris förrän man verkligen är beredd att göra en affär. Den andra aspekten kan vara att kunderna till de dyrare maskinerna – produktionslantbruket – är så väl medvetna idag om vad en maskin man är intresserad av kostar, så det finns ingen anledning att prata om det. Man är redan mentalt inställd på hur många hundra tusen eller miljoner man måste slanta fram så det finns ingen anledning att lyfta en så ”banal” fråga som pris. Bättre prata utrustning i stället…
Vilket tar mig till min grundfundering. Min tes att lantbrukets dras isär blir alltmera blir tydlig. De 15 procent av lantbruksföretagen i Sverige som står för minst 75 procent av produktionen – det så kallade produktionslantbruket – har faktiskt ekonomisk möjlighet att vara en av Europas mest tekniktyngda och krävande marknader. Samma produktionslantbruk bygger dyra, fina hus och byggnader – förvisso drivet av vårt klimat och höga krav i lagstiftning för djur och miljö – men ändå är det produktionen som ska och vill betala detta. Lönsamheten kan inte vara så mycket sämre i det svenska produktionslantbruket som vi av tradition alltid sagt och säger. Faktiskt. Men det är klart med krisersättningen utbetald samma vecka uppe på ett historiskt högt mjölk- och spannmålspris är det svårt att vara på dåligt humör när man åker på mässa… För mig är det dock inget problem i sig att folk kan byta maskiner, tvärtom ju mera nya som säljs, desto fler begagnade till oss andra.
Med detta sagt är jag väl medveten om att det finns många lantbruksföretag, framförallt inom vissa delar av animalieproduktionen, som faktiskt har det väldigt tufft då de höga kostnaderna inte fullt ut kunnat kompenseras i likaledes högre intäkter. För att inte prata om de 75 procent av lantbruket som av egen kraft inte kan köpa dessa maskiner eller avancerad inomgårdsutrustning, trots högt spannmåls- eller köttpris.
Må så gott i ett lantbruks-Sverige med både bra och dålig lönsamhet, önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
