Nu rasar marknaden för ekologiska produkter rakt ner i källaren. Det är så lätt att vilja säga; ”vad var det jag sa…” men det säger jag inte. I mitt förra liv som LRF förtroendevald var en stor del av min vardag att springa på möten, inte sällan med en åsiktsmässigt rätt homogen grupp i form av medelklasstjänstemän med urban utgångspunkt. För dessa var det självklart att alltid köpa ekomat i alla dessa former och man förstod att de mest umgicks med andra som detta var lika självklart för. Ändå såldes det aldrig mera ekomat som mest än att än att det som mest utgjorde tio procent av värdet på all mat. Det vill säga 90 procent av maten var INTE ekologisk i Sverige. Detta trots att ”alla” köper så mycket ekomat man kan…
Detta var före torkan 2018 när klimat – ångesten slog till på allvar hos samma samhällsgrupp som sedan dess blivit ”light-veganer” för att det uppfattas som vägen till en bättre värld för den medvetna men lätt missledda konsumenten.
Jag tillhörde dem som aldrig lät mina ideologiska skygglappar förblinda mig från detta faktum att maten även i framtiden till största delen kommer vara konventionell och att pris och prisvärdhet kommer vara viktiga aspekter för människor även framgent. Hur lite folk än vill erkänna det. Och med detta behovet en diskussion om vilka kostnader vi har råd med i matproduktionen.
Men på samma sätt som en del ideologiskt förankrade inom eko vägrat och fortfarande vägrar acceptera att människor gör rationella val och att pris vid inköp är en del av det rationella valet, finns det ju många konventionella inom lantbruket och dess kringorganisationer som haft svårt att acceptera den ökande andelen av ekologiska livsmedel. Bland dessa kan man nu skönja en ibland illa dold skadeglädje när eko sviktar. I bland kan det säkert finnas primitiva förklaringar till skadeglädjen i den mån det är det. I vissa bygder finns det säkert gårdar som grannar gått och kikat på i många år som sedan övertagits på senare år av ett barn till den uträknade konventionella bonden. Inte sällan en dotter – ibland ensam, ibland med sin man – där den förut i bygden uträknade gården förvandlas till ett mångfaldsföretag med ekologisk inriktning. Så blev det med det men den presumtiva tillskottsmarken…
Det faktum att ekoproduktion som vi definierar den i dag, aldrig – i min tankevärld – kommer utgöra den stora andelen av maten, har ju inte hindrat mig från att däremot bejaka det ekologiska segmentet som en viktig del av livsmedelsmarknaden. Det har tvärtom varit en viktig del att stärka lönsamheten i mitt företag och möjligheten att försörja mig mera på min gård. Fram till i år. Just därför kan jag inte förstå varför inte flera konventionella bönder kan lyfta blicken och se att ju fler som producerar ekologiskt, desto bättre för konventionella då det drar flöden från det konventionella och alla premiumsegment drar den stora volymen med sig uppåt istället för att pressa nedåt. Enbart Kravmärkningen har trots allt dragit in ett par miljarder i mervärde till svenskt lantbruk. På samma sätt som man gärna hade sett att fler ekoproducenter förstått att mervärdet i ekologisk mat endast finns så länge det är ett lagom stort nischsortiment. Skulle alla vara eko, skulle det inte finnas något mervärde i detta.
För egen del laddar jag för att ekomarknaden hittar sig själv och stabiliserar sig på en ny förmodligen lägre nivå. Frågan är bara på vilken nivå och hur lång tid det tar för jag har inte råd att vänta hur länge som helst…
Må så gott i det nästan ekologiska Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
