I samband med det amerikanska presidentvalet får frågor som frihandel och protektionism mera fokus. Jag upplever att det funnits och finns en onyanserad övertro i bland annat Sverige på hur mycket Joe Biden kommer förändra USA:s politik.
Även han måste i första hand stärka och värna amerikanska arbetstillfällen och har stort behov av att markera mot geopolitisk maktförskjutning till Kinas fördel. Däremot kommer han förmodligen ha ett mera taktfullt och mindre konfliktdrivet sätt att agera på.
I Sverige har vi av tradition varit för frihandel i breda politiska läger. Socialdemokrater och Moderater som de tidigare största politiska krafterna har varit eniga och bland medborgare i stort har det funnits förståelse för att Sverige är ett exportberoende land. Även om insikten och kunskapen om att malm, skog och bilar byggt vår välfärd börjar försvinna hos den urbana medelklass – medborgaren som snarare har sina studieskulder i humanioradiscipliner än naturvetenskap – så finns någonstans en grundförståelse för att exporten är viktig.
Protektionism har varit ett skällsord i Sverige och fram till rätt nyligen har den som exempelvis propagerat för att man ska köpa svensk mat och svenska bilar anklagats med detta som något negativt. I länder som haft mera av främmande soldatstövlar på sin mark, som exempelvis vårt östra grannland, är protektionism snarare en nationalsport som uppbärs av alltifrån enskilda människor till politiker på högsta nivå.
Allt oftare börjar den globala frihandeln att ifrågasättas. De som alltid gått i bräschen för detta lutar inte sällan åt vänster och ifrågasätter global handel utifrån perspektivet att den globala handeln till stor del drivs och genomförs av multinationella bolag på fattigas bekostnad. På senare år har dock frihandelshatarna fått mera och tydligare stöd från de som främst utgår ifrån ett stort klimat- och miljöengagemang.
Själv är jag mycket ambivalent till den globala handeln och ekonomin och hur allt sitter ihop idag, flödet av människor, varor och pengar. En stor del av den globala handeln har kunnat ta fart under industrialiseringen på grund av billig fossil energi som gör det möjligt att producera något på andra sidan jordklotet, frakta det hit och sälja det billigare än en lokal produkt. Otvetydigt har miljövännerna rätt att den billiga energin har ett annat pris i form av miljö- och klimatpåverkan som exporteras mellan länder. När vi köper billiga produkter – eller (dyra) läkemedel och växtskyddsmedel – från Sydostasien har det oftast både en lokal och global påverkan på miljö och klimat. Inte sällan på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera här.
Å andra sidan kan ingen sticka under stol med att den välståndsutveckling som vi sett på så många håll i världen som lyft människor ur fattigdom – även om kurvan nu fått en hack nedåt igen – beror till stor del på globala rörelser av människor, varor och pengar. Hur många länder har faktiskt tack vare turismen och möjligheten för fler än de rikaste att ta sig till världens alla hörn – lyft sig ur fattigdom både för den enskilde och för landet. Jag har svårt att se hur den digitala resan fullt ut ska kunna ersätta en fysisk upplevelse, en fot i medelhavet, en lukt på en marknad i Bangkok, en öl på en alptopp och så vidare.
Jag ser detta som en av våra svåraste utmaningar framöver. Hur kan vi kraftigt minska konsumtion av icke hållbart producerade produkter – och tjänster – från andra sidan världen och alltjämt på ett hållbart sätt flytta produkter och människor över jordklotet som stärker både vår ekonomi, mins – kar fattigdomen i världen och fortsätter skapa relationsband? Det enda jag är säker på är att stoppa strumpor åt varandra här hemma kommer inte skapa tillräckligt med nettopengar för att behålla en kollektivavtals – ansluten välfärd!
Må så gott i det frihandels- och miljövänliga Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
