Kunskap och skogsbruksplan är en bra kombination

Helt kan man inte undvika skador på skogen, men med rätt insatser blir skadorna avsevärt mindre.

SVERIGE (JB)

Kan man som skogsbrukare förebygga framtida skador och då främst toppbrott. Ja, det kan man till ganska stor del dock inte helt, det kan givetvis bli extremväder någon gång som ger skador trots förebyggande insatser men åtgärderna som gjorts betyder att skadorna blir avsevärt mindre än om man inte gjort något.

Det viktiga i det skadeförebyggandet arbetet i skogsskötseln är att ha goda kunskaper i skogsvård och skogsskötsel och har man det så har man också en skogsbruksplan. Skogsbruksplanen ger brukaren struktur i sin skogsskötsel så att man i planen får förslag på åtgärden om när, var och hur de ska utföras.

Det uppenbart enkla och övergripande i skogsskötsel är att befrämja beståndsutveckling som åstadkommer friska, starka och växtliga träd och bestånd på fastigheten.

Enklast att beskriva det är att börja när ett bestånd ska anläggas. Vanligtvis gäller skogsodling och då främst plantering av plantor. Föryngringsytan förutses vara hyggesröjd och ett första beslut kan vara att markbereda när det gäller normal fastmark det vill säga en maskin åstadkommer blottlagd mineraljord, antingen som fläckar eller strängar, där man senare ska plantera plantorna.

Markberedningen gynnar plantans etablering och start vilket är viktigt så att stammen snabbt blir grövre och därmed snabbare kommer ifrån riskstadiet för snytbaggeangrepp men man behöver ändå plantera behandlade plantor. Därefter bör man när det gäller tall behandla plantorna mot viltbetning kanske två, tre år efter planteringen så att plantorna får växa ifred och bli friska och växtliga vilket betyder att det finns ett harmoniskt och samverkande förhållande mellan den gröna, assimilerande kronan och det närings- och vattenupptagande rotsystemet.

Har man lyckats lotsa fram ett växtligt oskadat bestånd till en ungefärlig höjd på två till tre meter så står man inför den mest betydelsefulla åtgärden som grundlägger beståndets förmåga att motstå skada och som dessutom ger effekt till den bästa tillväxten. Det är ungskogsröjningen alltså att reglera det planterade antalet plantor (omkring 2 500 st/ha) till i närheten av 2 000 st/ha som ska växa vidare i beståndet.

Sedan under beståndets levnad ska ett normalbestånd vanligtvis gallras två gånger och även då görs ett noga urval i gallringsingreppet som dels tar bort missbildade träd och i övrigt tar bort ett antal stammar per ha så att man för ståndortens bonitet lämnar kvar ett rekommenderat antal stammar som efter den sista gallringen ska växa fram till slutavverkningen.

Numera efter stormarna Gudrun och Per så har man tagit fasta på att inte låta slutavverkningsbestånden stå kvar för länge och bli för höga och också dra på sig för mycket rotröta som det blir i granarna. Därför har man sänkt den tidigaste tillåtna slutavverkningsåldern från cirka 80 år till strax under 60 år för de högsta boniteterna. Då får man ungefär en högsta längd på träden som ligger i närheten av 25 meter. Tidigare när man lät beståndet bli både 80 och 100 år och trädlängden kanske ligger på mellan 25 till 30 meter och dessutom fått rotröta så är det självklart att ett sådant bestånd faller lättare vid stormar.

Vi måste alltid inse att vädret kan ställa till med bekymmer men skaffar man sig en bra skogsbruksplan och följer de rekommendationer som den ger brukaren antingen som självverksam eller om man tar hjälp med att utföra skogsskötselåtgärderna och avverkningarna så har man lagt en bra grund till ett gott skogstillstånd där bestånden fått bästa möjliga förutsättningar att stå emot stormar och andra påfrestningar. Det gynnsamma tillståndet ger också det bästa utbytet ekonomiskt av skogsbruket, ett så kallat win-win koncept.

Text och bild:

KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM