Lätt att förstå varför Östra Skrukeby varit uppskattat genom tiderna
ÖSTRA SKRUKEBY (JB)
Det finns många bevis för att människor tidigt uppskattat bygden i Östra Skrukeby och även om den föränd – rats sedan dess är det lätt att förstå varför. Under senare sekel har också fascinerande personer som Olof Larsson levt här. Det är idag en modern levande landsbygd med rik historia vid Roxenstranden.
Östra Skrukeby vid Roxens södra strand är en liten pärla som ibland kallas Östgötaslättens sista utpost mot norr. Här är det jordbruks- och kulturbygd. Fortfarande är det många av de cirka 200 personer som bor här i socknen som är aktiva inom någon jordbruksverksamhet. Det är nära till orter som Linghem, Linköping och Norrköping för de som pendlar.
Läget intill Roxen var fördelaktigt av flera skäl. Man färdades gärna på vatten och sjön kan tänkas ha varit en kontaktmöjlighet med andra på samma gång som den erbjöd såväl fiske som jakt. Här fanns därför människor mycket tidigt, vilket ett lösfynd av en stenyxa visar.
Fornlämningarna av senare datum, brons- och järnålder, är många och av olika slag. Skålgropar, gravfält med mera finns representerade.
Själva sockenbildningen skedde under medeltiden. Socknen finns nämnd år 1275, då som Skrukubi. Säteriet Grensholm, beläget norr om Roxen hörde fram till år 1821 till Östra Skrukeby socken. Av socknens större gårdar kan nämnas Förråds säteri.
I mitten av 1900-talet var socknen räknat till invånarantal en av länets minsta. Kyrkan i Östra Skrukeby har än idag kvar delar från stenkyrkan som byggdes omkring 1140. Av ursprunget finns bland annat portalen till ingången kvar. Här finns inte minst den märkliga stora dörr fylld med järnsmiden. I smidet finns en figur som idag blivit något av ett märke för hembygdsföreningen som har en större version i trä på väggen vid entrén till hembygdsgården. Man har också genom datering sett att trädet som användes till dörren fälldes på 1130- talet. Som så ofta har kyrkan genom seklerna byggts både om och till. En farlig spricka i tornets murverk ledde till att tornet 1868 revs.
En person som kom att betyda mycket för socknen var Olof Larsson. Han föddes i Vånga 1805 och började som bränneridräng hos greve Spens på Grensholm. 1832 gifte han sig och köpte en gård i Östra Skrukeby. Olof Larsson var en minst sagt driftig man. Han kom att öka ut genom att köpa tre angränsande gårdar. En period ägde han även en gård i Vårdsberg och en hantverksgård i centrala Linköping. På hembygdsföreningens hemsida berättas att ”På gården Torp anlade han ett brännvinsbränneri – ett trevåningshus med ägarens kontor och bostad högst upp. Han var nämndeman, kommunalman, auktionist och dessutom bygdens finanskung med en omfattande utlåning.” Att en man som Olof Larsson dessutom kunde hinna med en tidskrävande fritidssysselsättning eller hobby vid sidan av allt annat ter sig häpnadsväckande, men är ändå sant. Han byggde fioler och hann vissa år med ett tiotal. Enligt uppgift har han numrerat minst 315 stycken, inklusive några basfioler. Det här fortsatte han med och gjorde något hundratal efter att han fyllt 75 år. Han kom att bo i Östra Skrukeby till sin död 1906, då var han 101 år.
Östra Skrukeby beskrivs med rätta som ”ett stycke levande landsbygd”. Bygatan som går genom byn är sådär nära allt som en bygata ska vara. I centrum finner man kyrkan på ena sidan, på den andra Skrukeby Södergård och Skrukeby Storgård. I den senare är hembygdsföreningen verksam. Den gamla skolan vid kyrkan är numera församlingshem.
Ja, det är en levande landsbygd.
Text och bild: BO BÄCKMAN
