En skogsförening genom tiderna

ÅTVIDABERG (JB)

Södra har haft ett antal styrelseordföranden genom åren. Två av dessa, under senare år, har varit Lars- Erik Åström från Finspång och Christer Segersteen från Hamra gård i Rimforsa. De båda har under sin respektive ordförandetid varit med under händelserika år i koncernen som de berättar om i en nyutkommen bok skriven av Pär Fornling som heter Södra på egna ben, Vägen tillbaka efter krisen.

Vid seminariet på Kulturhuset i Åtvidaberg var de på plats för att berätta om bokens innehåll med fokus på händelser och beslutsanalyser som haft avgörande betydelse. Ett femtiotal intresserade kom till Kulturhuset för ett seminarium som Björn Holmberg från Börsebo haft stor del i. Männen dominerade bland publiken men även några kvinnor fanns på plats.

Ordförande i Åtvidaberg Östra skogsbruksområde, Björn Holmberg, hälsade välkommen till seminariet. Han beskrev vikten av att se tillbaka för att förstå hur vi kommit hit där vi är i dag och förhoppningsvis känna trygghet inför framtiden. Det passar utmärkt att tänka tillbaka på det som hänt med svenskt skogsbruk och speciellt för det privata skogsbruket och Södras utveckling.

Var för sig berättade de om sin väg fram till sitt skogsägande och som ordförande i Sveriges största skogsägarförening. Lars-Erik beklagade att han inte hade hållit tiden ut med att skriva dagbok.
– Jag kommer ifrån Finspång men har rötter från Wallonien vilket inte är ovanligt i Bergslagsbygden Finspång. Jag hade tidigt stort intresse för natur, jakt och fiske men vi ägde ingen jord- eller skogsbruksfastighet, berättade Lars-Erik.

I början av 1960-talet när Lantbruksnämnden var aktiv i sina strukturrationaliseringar fick familjen möjlighet att arrendera en jordbruksfastighet på 49 år. Så småningom fick familjen förvärva fastigheten.

Den första kontakten som skulle leda till skogsägarrörelsen kom i anslutning till stormen 1969 i samband med försöken att sälja lövmassaved till dåvarande Fiskeby vilket inte lyckades. Detta ledde till att kontakt togs med Södra skogsägarna, region Nord och regionchefen då, framlidne Kjell Ericsson. Det ledde till en säkrad avsättning av lövmassaveden och utmynnade i medlemskap och förtroendemannauppdrag som bar ända upp till ordförandeskapet i Södras koncernstyrelse. Lars- Erik Åström kom in i föreningsstyrelsen 1979 och från 1993 var han styrelsens ordförande fram till 2010 då en annan östgöte tog vid, Christer Segersteen från Hamra i Rimforsa.

Christer Segersteen har en annan bakgrund och väg fram till ordförandeskapet. Han växte upp på en skogs- och jordbruksfastighet som funnits i släkten några generationer tillbaka.
– Min farfar var bekant med Gösta Edström, berättade Christer. Med vetskapen om vad Gösta Edström uträttade och betytt för skogsägarrörelsen så fanns grunden att utgå ifrån och detta ledde så småningom fram till medlemskap. För Christers del blev det en resa från att ha blivit ordförande i Kinda skogsbruksområde 1978 till ordförande i Södras koncernstyrelse. Han blev styrelseledamot 1991 och från 1993 blev han vice ordförande för att under perioden 2011- 2015 vara styrelsens ordförande. Han efterträddes av Lena Ek, tidigare miljöminister (C), som blev den tredje styrelseordföranden i rad från Östergötland.

Södra skogsägarna räknar 1938 som sitt första år. Då fanns inte det Södra som finns idag. Tidigare hade startats ett antal skogsägareföreningar runt om i det nuvarande verksamhetsområdet som succesivt kom att gå samman till större och större förening. Nuvarande verksamhetsområde täcker in hela Götaland och gränsar i norr mot Värmland, Närke och Södermanland.

Krigsåren 1939-1945 hade en betydelsefull påverkan på tillväxten av skogsägarföreningarna främst genom att stora volymer vedråvara behövdes för uppvärmning av bostäder i alla våra större städer. Vedråvara fanns i god tillgång framförallt i Götaland som hyste de större städerna och som var i skriande behov av ett kontinuerligt flöde av ved.

Detta var ett viktigt incitament som forstmästare Gösta Edström tog fasta på och kom att organisera såväl framtagande av vedråvaran och se till att den kunde levereras till kunderna. Ett gigantiskt arbete som kom att vara en betydande uppgift för de nybildade skogsägarföreningarna. Behovet av ved kom åren efter krigsslutet att successivt minska och andra energislag gjorde sitt intåg.

Efterfrågan var dock fortsatt skriande på många produkter, framförallt sågat virke vilket behövdes i återuppbyggnaden. Cellulosa och även papper till många användningsområden som dessutom breddades till många nya användningsområden. Nu kom de relativt unga skogsägarföreningarna att få ta sig an det de ursprungligen var menade för, samla utbudet av virke från de många små skogsägarna till kvantiteter av betydande volymer. Ta matchen med den i huvudsak bolagsägda skogsindustrin för att få skäligt betalt för virkesråvaran.

Stor efterfrågan, goda råvarutillgångar genom att halva skogsmarksarealen var privatägd men beroende av den bolagsägda skogsindustrin, var fakta som Gösta Edström och medhjälpare till honom var medvetna om. De kom snart fram till att man skulle behöva skaffa sig en egen ägd industri för att säkra medlemmarnas avsättning av virke och dessutom kunna få bättre betalt för sina råvaruleveranser. Störst var behovet av att bygga en industri för att ta tillvara klenvirke av barr- och lövträd och av den råvaran tillverka cellulosa för avsättning både inom landet men också till export.

Resultatet blev att det Södra som fanns i slutet av 1950- talet och början av 1960-talet såg till att Mönsterås bruk blev verklighet efter bittra strider med den bolagsägda industrin som hade då som nu ekonomist starka och inflytelserika intressenter som naturligtvis inte såg med blida ögon på en framväxande konkurrens från skogsägarnas egna industrier. Mönsterås följdes av tillkomsten av först Mörrums bruk 1962 och slutligen Värö bruk 1972. Alla produktionsenheterna hade utmärkta lägen vid kusterna för export av varor till kunder på kontinenten.

1969 slog stormen till i södra delen av landet och då blev många medvetna om värdet av att ha en förening som gjorde allt vad den kunde för att ta tillvara virket som måste upparbetas och komma till industrin. Att slå vakt om det privata ägandet och skapa förutsättningar för att kunna sköta sina skogar för bästa möjliga produktion och få ut ett maximalt förädlingsvärde i den egna industrin har sedan dess varit en ledstjärna för föreningen och dess ledning.

Vid den tiden var, sett i backspegeln, föreningsstyrelsen svag men fick en kraftfull och dominant vd, Lennart Schotte, med uppfattningen att föreningen skulle ge sig in i vidareförädling av cellulosan till papper. Det fanns då två alternativ att välja på, antingen bygger man upp en egen industri eller så köper man den önskade industrin om man kan hitta någon till salu. Uppenbarligen fanns det då ett ”paket” att förvärva nämligen företaget AB Klippans finpappersbruk och Göta bruk som ägde ett antal pappersindustrier spridda över hela Götaland och dessutom en ansenlig skogsmarksareal.

Detta paket förvärvades 1975- 76. 1973 lämnade Gösta Edström ordförandeposten och efterträddes av Urban Sundberg och detta första år blev ett bra år ekonomiskt. Men säg den lycka som varar beständigt, 1975 vände konjunkturen allmänt sett starkt nedåt inte minst för skogsnäringen. Nu ändrades namnet till Södra skogsägarna ek. förening och industridivisionerna blev Södra skogsägarna AB. Kort tid därefter blev det vedertagna namnet på hela koncernen Södra, det gäller fortfarande.

De förvärvade industrierna kom snabbt att börja gå med förlust. Under 1977 förorsakade de en sammanlagd förlust på 500 miljoner kronor vilket innebar ett förlorat år för Södra. Ofta som nu så var det inte nog med förlusterna utan man hade hamnat i en lång konjunktursvacka tillsammans med de olösta strukturproblemen och vid den tiden (1975) fick svensk industri bära 20 procentiga löneökningar som inte förenklade saken. Nedgången kom att mötas av en rad varsel och uppsägningar och hot om nedläggning förekom. 1978 blev det mörkaste året i koncernens historia med ett massapris på extremt låg nivå och därtill ett lågt kapacitetsutnyttjande.

År 1979 tvingades vd Lennart Schotte avgå och efterträddes som ordförande i föreningsstyrelsen av Mårten Bendz och Göran Ekelund från företaget Balken i Göteborg blev vd för industridelen Södra skogsägarna AB. Göran Ekelund uträttade ett gott arbete med att komma tillrätta med de förlustbringande pappersenheterna. En del industrier lades ner, några såldes och antalet anställda reducerades med 1 600 personer.

Hela saneringsarbetet kostade i runda tal en miljard kronor men det fantastiska var att det beloppet genererades i form av sammanlagda vinster i de tre flaggskeppen Mönsterås-, Mörrums- och Värö bruk som kom väl till pass i saneringsprocessen.

1979 kom Lars-Erik Åström med i koncernstyreisen men problemen var inte slut med den gjorda saneringen utan föreningen fick problem kopplade till belastningen som hade resulterat i ett övermäktigt kapitalunderskott och något dramatiskt måste göras.

Styrelsen stannade för alternativet att upprätta ett avtal med svenska staten vilket gick ut på att staten, via en aktieemission, skulle gå in som delägare med 40 procent av aktie – kapitalet i Södra skogsägarna AB (industribolaget). Köpesumman för dessa aktier uppgick till 500 miljoner som utbetalades omgående.

Värt att notera är att efter genomförda strukturrationaliseringar och arbetet med att upprätta avtalet med staten så var ändå Södra landets näst största producent av sågade trävaror och dessutom befäste man sin ställning som Europas ledande producent av marknadsmassa.

Trots avtalet med staten som gav industribolaget andoch rådrum så medförde den pågående konjunktursvackan att det krävdes ytterligare kapitaltillskott från de två ägarna föreningen och staten på 500 miljoner kronor för att undvika ett skräckscenario. Medlemmarnas tillskjutande kapital skulle tas fram genom en förtida insatsskyldighet gen – om att höja insatsskyldigheten från 100 kr till 400 kr per hektar produktiv skogsmarksareal vilket skulle resultera i att medlemmarna efter sin ägarandel på 60 procent skulle bidra med 300 miljoner och staten 200 miljoner. Kravet på medlemmarna med den förtida insatsen resulterade i att många medlemmar i början av 1983 valde att inte medverka och kunde enligt stadgarna begära ut sina hopsamlade insatser och lämna föreningen.

Konjunkturen vände och koncernens resultat förbättrades starkt och snabbt. Redan 1983 blev vinsten 300 miljoner kronor. Det positiva resultatet och den gryende optimismen för framtiden gjorde att tankar på att lösa ut staten ur industribolaget diskuterades i styrelsen. Beslut togs att göra det och efter viss dramatik så kunde utlösen av staten göras och från 1 januari 1984 blev föreningen åter ensamma ägare till sina industrier.

Nu kunde Södra se framtiden an med stor optimism tillsammans med sina leveranstrogna och aktiva medlemmar och en mycket slagkraftig och välskött industri. Om detta kan man få ytterligare inblick i genom att läsa den nyutgivna boken där Lars-Erik och Christer Segersteen berättar om sina upplevelser som förtroendemän på högsta nivå. Boken fanns att köpa på seminariet och många gjorde det men den går säkert att skaffa i efterhand genom att kontakta medlemsavdelningen inom Södra.

Södra har fortsatt att befästa sin position som en väl fungerande skogsägarförening och när det gäller industrierna i koncernen har nuvarande ledning fortsatt att nyinvestera och underhållsinvestera. Sågverk har tillkommit i anslutning till Mönsterås bruk och senare har även ett sågverk med samma kombinatsfunktion med massaindustrin tillkommit vid Värö bruk. I Mörrums bruk har produktion av ny massa, textilmassa, blivit en framgång genom export framförallt till bortre Asien där det framställs tyg till kläder av massan.

Framgången för Södrakoncernen sedan början av 1980- talet har med en solid och mycket stark ekonomi fått påtaglig effekt för den enskilde medlemmen. Förutom att kunna hålla bra priser på skogsråvaran så har kapitalinkomster såsom efterlikvid, ränta på insatser och insatsemissioner gett avsevärda belopp. Styrelsens förslag till stämman den 17 maj 2017 är att 64 procent av resultat före skatt, 602 MSEK ska gå till medlemmarna med åtta procent på värdet av gjorda leveranser, utdelning på insatskapitalet med fyra procent och en insatsemission på tio procent.

Text och bild: KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM