En riktigt gökunge brukar man ju kalla något som riskerar bli riktigt dyrt, framförallt när vi pratar om offentliga projekt. Något som jag ser har potentialen att bli en riktig gökunge i kostnader vad gäller framför allt miljörisker är en gruvetablering invid Vätterns strand vid Norra Kärr som nu är på tapeten igen.
Miljövänner, stuprörsliberaler och blåsossar på bekvämt avstånd från området vet nog inte riktigt vilket ben de ska stå på. Å ena sidan sitter Kina på runt 90 procent av världens sällsynta jordartsmetaller som det handlar om i detta fallet. Andra stora aktörer är några afrikanska länder framför allt Kongo. Alla, inte minst miljövännerna vill ju snarast möjligt ställa om till så många elbilar som möjligt och både dessas batterier och moderna vindkraftverk nyttjar dessa sällsynta jordartsmetaller, så kallade REE. Eftersom att dessa metaller finns i princip all modern teknik, inklusive avancerad vapenteknik, kan vem som helst räkna ut att med ovanstående förutsättningar finns det ett stort politiskt och strategiskt intresse, inte bara från Sverige, EU utan även USA att nyttja så mycket som möjligt av dessa tillgångar så att makten inte ligger i Kinas händer. Som ett tydligt tecken på detta har regeringen nyligen via näringsminister Damberg gett flera instanser i uppdrag att sätta mera tyngd i katalogiseringen över var vi kan ha fyndigheter i Sverige. Området som pekas ut i första läget är Bergslagen. Kul för övrigt att se ett levnadstecken från Damberg, regeringen mest anonyma statsråd, tråkigt dock att det är i detta sammanhang man får se honom.
Gruvsektorn och mineralbranschen har varit viktig för Sverige. Historiskt är det stål och skog som byggt vårt välstånd idag är det framför allt förädlingsdelen av mineralsektorn som bidrar vid sidan av dragloket skogen. Det finns således goda historiska skäl varför gruvnäringen har förhållandevis gynnsamma förhållanden och en minerallagstiftning som i princip gör markägaren ”livegen” under plogdjup. Detta synssätt dröjer sig kvar i våra dagar, då gruvnäringen är en av få sektorer som är helt skattebefriad på diesel. I en internationell jämförelse är våra regler kopplat till minerallagstiftningen, mineralbrytning, markägande och ersättning mera att jämföra med någon före detta halvdemokratisk kronkoloni än vad som anstår en västerländsk demokrati med höga tankar om sig själv. Exempelvis får markägaren 1,5 promille av värdet om hen inte blir inlöst. Staten får 0,5 promille. Det betalar inte ens kostnaderna för den myndighet som handlägger frågorna, det vill säga Bergsstaten. Inte heller finns det så stora förpliktelser för gruvbolag att sätta av resurser för återställning eller liknande, vilket visat sig med tydlighet i några fall i Norrland.
Norra Kärr ligger på en vattendelare där en del av vattenflödena går ner i Vättern och en del går ner sjön Sommen som sitter ihop med ett vattensystem över hela Östgötaslätten och ut i Bråviken. Vättern prognostiseras med framtida färskvattenbehov bli Norra Europas absolut största enskilda färskvattentäkt. Jag inser att det är mycket starka krafter och intressen som vill se brytning av de sällsynta jordartsmetallerna, men det faller ett mycket stort ansvar för framtiden på de myndigheter, så väl nationella som regionala och lokala, att bedöma miljöriskerna och väga de olika allmänna intressena mot varandra.
Frågan är om dessa aktörer har den adekvata kunskapen som krävs? Priset kan bli mycket högt.
Må så gott i det förhållandevis tacksamma gruvbrytarsverige önskar Peter
brukar man ju kalla något som riskerar bli riktigt dyrt, framförallt när vi pratar om offentliga projekt. Något som jag ser har potentialen att bli en riktig gökunge i kostnader i ffa miljörisker är en gruvetablering invid Vätterns strand vid Norra Kärr som nu är på tapeten igen.
Miljövänner, stuprörsliberaler och blåsossar på bekvämt avstånd från området vet nog inte riktigt vilket ben de ska stå på. Å ena sidan sitter Kina på runt 90 procent av världens sällsynta jordartsmetaller som det handlar om i detta fallet. Andra stora aktörer är några afrikanska länder framför allt Kongo. Alla, inte minst miljövännerna vill ju snarast möjligt ställa om till så många elbilar som möjligt och både dessas batterier och moderna vindkraftverk nyttjar dessa sällsynta jordartsmetaller, så kallade REE. Eftersom att dessa metaller finns i princip all modern teknik, inklusive avancerad vapenteknik, kan vem som helst räkna ut att med ovanstående förutsättningar finns det ett stort politiskt och strategiskt intresse, inte bara från Sverige, EU utan även USA att nyttja så mycket som möjligt av dessa tillgångar så att makten inte ligger i Kinas händer. Som ett tydligt tecken på detta har regeringen nyligen via näringsminister Damberg gett flera instanser i uppdrag att sätta mera tyngd i katalogiseringen över var vi kan ha fyndigheter i Sverige. Området som pekas ut i första läget är Bergslagen. Kul för övrigt att se ett levnadstecken från Damberg, regeringen mest anonyma statsråd, tråkigt dock att det är i detta sammanhang man får se honom.
Gruvsektorn och mineralbranschen har varit viktig för Sverige. Historiskt är det stål och skog som byggt vårt välstånd idag är det framför allt förädlingsdelen av mineralsektorn som bidrar vid sidan av dragloket skogen. Det finns således goda historiska skäl varför gruvnäringen har förhållandevis gynnsamma förhållanden och en minerallagstiftning som i princip gör markägaren ”livegen” under plogdjup. Detta synssätt dröjer sig kvar i våra dagar, då gruvnäringen är en av få sektorer som är helt skattebefriad på diesel. I en internationell jämförelse är våra regler kopplat till minerallagstiftningen, mineralbrytning, markägande och ersättning mera att jämföra med någon före detta halvdemokratisk kronkoloni än vad som anstår en västerländsk demokrati med höga tankar om sig själv. Exempelvis får markägaren 1,5 promille av värdet om hen inte blir inlöst. Staten får 0,5 promille. Det betalar inte ens kostnaderna för den myndighet som handlägger frågorna, det vill säga Bergsstaten. Inte heller finns det så stora förpliktelser för gruvbolag att sätta av resurser för återställning eller liknande, vilket visat sig med tydlighet i några fall i Norrland.
Norra Kärr ligger på en vattendelare där en del av vattenflödena går ner i Vättern och en del går ner sjön Sommen som sitter ihop med ett vattensystem över hela Östgötaslätten och ut i Bråviken. Vättern prognostiseras med framtida färskvattenbehov bli Norra Europas absolut största enskilda färskvattentäkt. Jag inser att det är mycket starka krafter och intressen som vill se brytning av de sällsynta jordartsmetallerna, men det faller ett mycket stort ansvar för framtiden på de myndigheter, så väl nationella som regionala och lokala, att bedöma miljöriskerna och väga de olika allmänna intressena mot varandra.
Frågan är om dessa aktörer har den adekvata kunskapen som krävs? Priset kan bli mycket högt.
Må så gott i det förhållandevis tacksamma gruvbrytarsverige önskar Peter
