Jag är deppig, ledsen på riktigt. Måhända att det är ett utslag för energin börjar tryta efter två jävliga säsonger som krönts med -24 års skörd där flera grödor slår rekord. Åt fel håll. Kombinerat med extra höga underhållskostnader just i år, kommer det så klart få efterverkningar på likviditeten och det gör det så klart svårare att hålla humöret uppe.
Men jag är också deppig på ett högre plan. Det började när jag gick på Borgeby fältmässa i somras. Som vanligt kul att träffa folk och nätverka, men maskinmont rarna blir allt mera ointressanta för mig att strosa runt i. Om det inte vore för att jag också är lärare i lantbruksteknik och allmänt teknikintresserad och i den rollen måste hålla mig informerad om det senaste. Men som lantbrukare har jag inte mycket i de flesta maskinmontrar att göra, för med den kostnadsutvecklingen som vi har på maskiner blir det allt svårare och mindre maskiner jag på riktigt kan investera i.
Jag är arealmässigt en medianbonde med medelskördar och medelkostnader för min storleksgrupp, men tycker mig ha betydligt mindre möjlighet att investera i maskiner och byggnader än vad ”medelbonden” tycks ha. Sveriges maskinhandlare är subventionerade av och har fortfarande glädje av farfars pengar som tydligen ger relativt låga markkostnader även hos en del av dagens bönder, skog i botten eller djurhållning och låga levnadskostnader och inte minst pengar in från andra verksamheter och jobb som sponsrar och förlåter alldeles för dyra maskininvesteringar.
Och det är här min deppighet och ambivalens inför lantbrukets framtid kommer in. För å ena sidan tror jag starkt på det svenska lantbrukets framtid. Klimatförändringar som försvårar och fördyrar produktion i vissa delar av världen som vi idag hämtar maten ifrån, sårbarhet och beredskap och en helt annan bred politisk vilja och insikt om att vi behöver ha ett eget inhemskt lantbruk är faktorer som stärker lantbrukets roll i samhället. Dessutom som ett tecken på detta ser vi hur mycket mera uppmärksamhet lantbruksrelaterade frågor fått i media senaste åren!
Men vem ska bli framtidens lantbrukare? Vi är idag i ett läge där 75 procent av värdet på all livsmedelsproduktion produceras på 10 procent av företagen. Till skillnad från vad som ofta påstås tror jag att dessa större gårdar faktiskt har lättare att skifta företagare då det finns en ekonomisk motor som man kan bygga försörjning och finansiering på som svarar upp mot finanssektorns höga krav på lönsamhet och kapitalflöde. Men det kräver långsiktighet, kreativitet och vilja från både överlåtare och övertagare för att det ska funka, framförallt om det är någon utanför familjen som ska ta över dessa jätteföretag som det många gånger är idag.
Men de andra 90 procent av företagarna då? Vi som bara producerar 25 procent av värdet men som utgör en mångfald i landskapet, en minskad sårbarhet i samhället, en stor volym numerära företagare som faktiskt ger underlag för antalet rådgivare, maskinhandlare och hantverkare med mera. Ska vi bara acceptera att bli allmänna landsbygdsföretagare som sponsrar vår traditionella lantbruksproduktion med att göra allt annat än just lantbruk? Jag saknar verkligen en diskussion på samhällsnivå om hur vi stärker lönsamhet och framtidstro även för några fler av de som inte tillhör ”de där 10 procent” av lantbrukarna.
Missförstå mig rätt, jag hyser ingen naiv illusion om att vi ska reversera utvecklingen och återuppväcka en massa gårdar med 25 kor igen, men borde inte ett land som Sverige ha kraft och fantasi att hitta åtgärder som stärker och ser möjligheter med att fler familjegårdar med en till två mjölkrobotar eller 150-250 hektar växtodling kan fortsätta? Må så gott i det allt mindre lantbruks- Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
