Nu är husen på Gamlebyn i Vånga uppbyggda igen
Till vänster: Henrik, Susanne och Kay är nöjda med gårdens uppbyggnad även om sviterna av branden fortfarande sitter i.
VÅNGA (JB)
De två gula husen på gården Gamlebyn, i Vånga utanför Norrköping, syns på långt håll och lyser upp den så annars grå novemberdagen. Gårdens ägare Kay och Susanne Andersson tar tillsammans med två av sina hundar emot då Jordbrukaren kommer på besök.
Från ladugården hörs råmande, det är snart dags för utfodring. Men innan dess vill Kay och Susanne berätta om hur livet numera ter sig på Gamlebyn i slutet av 2018. Det är svårt att föreställa sig hur gården såg ut för nästan exakt tre år sedan. Den 5 december kom att bli en dag som för alltid naglat sig fast i deras minne. Dagen innan gick stormen Helga in över Östergötland.
På Gamlebyn blåste det kraftigt men det kunde konstateras att vindbyarna inte ställt till med någon större oreda. Morgonen därpå hade stormen bedarrat men tog fart igen fram på eftermiddagen med upp till 18 sekundmeter. Kay och Susanne var på väg till Askersund och tog beslutet att trots de hårda vindarna skulle resan ändå bli av. Men det blev aldrig någon utflykt till Askersund för paret Andersson.
Kay kände lukten av brandrök när han stod på gårdsplanen. Han rusade in till Susanne och uppmanade henne att ringa brandkåren. Därefter gick händelseförloppet oerhört snabbt. Fyra vuxna hjälptes åt att ta loss uppbundna djur och med gemensamma krafter räddades 112 djur ur besättningen som bestod av 140 djur. Dottern Johanna jobbade med att få ut spädkalvarna men till sist var det bara att lämna allt och springa då det brann i ströbädden.
Under tiden såg Susanne till att sätta småbarnen i säkerhet samt flytta undan så många fordon som möjligt vilka stod parkerade på ladugårdsplanen. I det brinnande infernot var hettan fruktansvärd. Det brann precis över allt men att bostadshusen skulle börja brinna trots eldslågorna syntes genom taken var inget som Susanne i den stunden ville tro. På några timmar hade elden ödelagt hela gården och familjen stod plötsligt utan hem och företag.
Endast ett enda hus hade klarat sig från att bli slukat av lågorna samt det under sommaren nyinköpta växthuset. När elden var släckt hade sammanlagt sex byggnader brunnit ner till grunden. Än idag har Susanne svårt att ta till sig vad som egentligen har hänt. Både hon och Kay är enade om att det som känns värst är att hela deras liv baserat på det som fanns i bostadhuset är borta för alltid.
– Det är som om vi pratar om någon annans öde, det här gäller inte oss, säger Susanne som ägnat sitt sorgearbete med införskaffande av ett nytt bohag. – Jag har köpt det mesta på loppis, det har varit min terapi som hjälpt mig oerhört mycket, säger hon eftertryckligt. K ay däremot har fått svårt att sova trots att det mödosamma arbetet med återuppbyggnaden av gården nu är över. – Jag vaknar och inbillar mig att det brinner, säger han där han sitter i det stora härliga köket i den nybyggda mangårdsbyggnaden.
Tidigare fanns mjölkproduktion på gården. Susanne, Kay och sonen Henrik som också arbetar på Gamlebyn tog direkt efter branden beslut om att inte bygga upp någon ny mjölkproduktion. – Vi har istället satsat på köttdjur. Mjölkkorna gick iväg direkt till slakt men ungdjuren behöll vi. De var inhysta på andra ställen i väntan på den nya ladugården.
Lösdriften byggdes först så vi skulle få hem djuren under vintern 2016-2017. Det var ganska enkelt och gick fort eftersom den hallen sattes upp på det befintliga golvet där den tidigare hallen stått. Sommaren 2017 var ladugården och bostadshusen klara för att tas i bruk, berättar Kay. Övergången från mjölk till köttproduktion har inte varit några problem.
Anledningen har varit att det egentligen inte fanns någon övergång eftersom all energi gick till planering av återuppbyggnaden. Problemet idag är sommarens torka som ställt till det, inte enbart med foderbrist utan även att bli av med de djur som har för mycket låglandsras i sig. – Det här året har inneburit en förskjutning eftersom slakterierna inte tog emot djuren.
Vi skulle egentligen i dagsläget haft hälften så många mjölkrasdjur som vi har. Eftersom vi inte blivit av med dem har vi inte kunnat köpa in några nya kvigor och skifta ut mjölkrasen som planen var från början. Det största problemet är inte ekonomin utan platsbrist i ladugården. – Vi har i första ledet betäckt kvigor med Hereford och andra ledet med Simmental så nu har vi i alla fall en besättning på gång trots att den inte är renrasig rakt igenom men ändå klassas som köttdjur.
Nu är vi uppe i en besättning som vi hade tidigare med omkring 140 djur, förklarar Kay. Trots allt det hemska som hela familjen gått igenom känner de sig idag mycket nöjda med att vara hemma på sin nygamla gård. – Allt har gått oerhört smidigt även om det varit en rejäl kraftansträngning. Alla delaktiga har varit mycket tillmötesgående. Vi vill ge en extra stor eloge åt arkitekten som sett sådant som vi inte själva tänkt på, säger Kay innan han går ut för att fodra djuren.
Text och bild: CARINA LARSSON
