Nu ska jag resonera om ett fenomen som retar mig rejält mycket. För egen del har jag ju delar av marken konventionellt och vill ha kvar så av flera skäl. Ett är att jag faktiskt inte är färdig med detta. Jag vill fortsätta att utveckla och upprätthålla min kunskap om detta system. Mineralgödsel och växtskydd och den teknik som behövs för detta. Min drivkraft för ekologisk omställning har varit rent företagsekonomiskt.
Men detta förtar inte entusiasmen och engagemanget för att gå in i omställningen helhjärtat. Tvärt om, med de mark- och arrendepriser som råder i det område jag verkar, funkar inte någon halvhjärtlig bidragsoptimering.
Så just tack vare ett bättre resultat på sista raden har jag med inte alltid odelad glädje men definitiv rejäl portion entusiasm antagit de utmaningar som kommer när man ställer om växtodling i slättbygd, utan djurhållning och där vallodlingen varit borta i 60 år. En bättre ekonomi ger ett roligare, mera stimulerande och meningsfullare företagande. Så enkelt är det, även om det tydligen i vissa ideologiska kretsar inte är tillräckligt genuint.
Marknaden skriker efter ekologiskt har det hetat från handeln och konsument i flera år nu. ”Varför ställer ni inte om?” brukar frågan vara. Det finns många faktorer. I vissa skogs- och mellanbygder är rätt många redan omställda. När just omställning ska ske i slättbygd eller på gårdar utan djurhållning kommer en rad praktiska faktorer upp som hinder som man måste bena ut och ta sig förbi.
En sådan flaskhals som jag identifierade tidigt och som jag tjatat om är tillgång på organiskt, ekologiskt godkänd växtnäring. På gårdar i skogs- och mellanbygd som ”alltid” odlat klöverblandade vallar räcker den kontinuerliga mineraliseringen tillsammans med djurens stallgödsel rätt långt. Även om jordarna i slättbygd är goda vill jag hävda att det inte räcker med enbart N-fixerande grödor för att komma upp i avkastningar som konkurrerar med konventionell odling.
Nu börjar det märkas att handelns ökade efterfrågan börjar återspeglas i bättre priser till bonden som får allt flera att ställa om. Kanske i kombination med lite generationsskiften och nya företagare som inte är konventionella fundamentalister. Då blir flaskhalsen växt näring tydlig. Jag har på senare tid stött på alltfler lantbrukare som är beredda att lägga ungefär dubbelt upp i växtnäringskostnad mot vad, åtminstone mina kalkyler antyder, vinsten för ekologiskt är.
Om man betalar bort mervinsten för ekologiskt i hög växtnäringskostnad eller möjligen dyr foderareal, blir det ju ingen ekonomisk skillnad mot konventionell odling. Då blir man ideologisk. Det får man gärna vara för min del, men problemet blir att marknaden då kommer att sätta ribban för vad alla vi andra får betala för växtnäring och mark också. Det blir alltså precis som vanligt.
Vi lantbrukare har möjlighet att ta ut ett mervärde och tjäna lite mera på sista raden på gårdsnivå. Men detta betalar vi bort till någon annan i form av för dyra insatsmedel eller till och med höjda markräntor och sedan är vi plus minus noll! I bästa fall. Alla andra utom vi bönder själva tjänar mera pengar. Och detta skapas av oss själva i branschen, bönder och rådgivare, ingen politiker eller myndighet som vi annars så gärna vill skylla på.
Må så gott i ett Sverige fyllt av bönder som fortfarande inte kan räkna, önskar Peter PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
