Minns ni tv-komedin Rosenbaddarna? För några år sedan spelade Björn Gustavsson statsminister och olika förvecklingar tog i varandra, det ena misslyckandetefter det andra. TV-serien skulle kunna vara en parodi på den senaste mandatperioden, men även de senaste fyra månadernas dokusåpa över hur landet Sverige får en regering. Eller snarare inte får. Än så länge i alla fall.
Hur kan det då bli så här? Vi har fått höra upprepade gånger att det är ett mycket svårt parlamentariskt läge. På vilket sätt då? Vi har två partier, SD och V som står för ytterlighetsvärderingar, ja så är det. Men måste man inte tro så mycket på de andra krafterna däremellan att de kan hålla dessa ytterligheter borta från de frågor där de är mest skadliga och farliga för ett öppet, tolerant och liberalt samhälle utan att isolera dem från ALL påverkan?
Sossarna har ju i princip till och från i fyrtio år kunnat hålla sig kvar i regeringsställning med hjälp av vänstern och utan att skämmas ta hjälp av dem alla gånger det passar. Ett vänsterparti som när många av dagens aktiva gick med i partiet, hade täta och kärvänliga kontakter med sina kommunistiska partikompisar på andra sidan järnridån. Sossarna och Miljöpartiet har inte heller skämts över att ta hjälp av Sverigedemokraterna i 60 procent av omröstningarna under den gångna mandatperioden. Däremot vore det tydligen för – ödande för Sverige om alliansen skulle göra exakt samma sak nu. Det vill säga hålla SD borta från de frågor det vore rent av samhällsfarligt att låta dem ha påverkan i, men absolut ta hjälp i alla de frågor där man faktiskt tycker lika.
Till skillnad från 90-talet när C och S gjorde upp om den ekonomiska politiken, så hade vi då en ekonomisk kris i landet. I dag går Sverige som tåget, arbetslösheten för infödda är rekordlåg och de flesta svenskar med jobb har det hyfsat bra. För bra kanske, för då värdesätter vi inte det vi har utan tar det för givet. Bortskämdheten tillåter oss att välja bort mat som kan produceras här till förmån för föda och råvaror från någon annans landskap där mark och vatten är bristvara. Hur ansvarsfullt är det? Dessutom, trots att har vi aldrig haft det bättre, levt längre och arbetat så lite (frivilligt), så mår vi paradoxalt sämre än någonsin mentalt. Den psykiska ohälsan, inte minst bland unga tjejer, är skrämmande. Jag tror allt detta hänger samman. Människan är ångestfylld och när vi har de mest basala behoven fyllda på Maslows behovstrappa hittar vi andra prob – lem.
Återgår man och överför detta till politiken ser man ett Sverige som dras isär. I samma land som statistiskt aldrig haft lägre brottslighet och längre livslängd, finns många alltmera klimatångestfyllda välutbildade och välavlönade medelklassvenskar som har tid och möjlighet att vara både pappalediga veganer och åka kollektivt. Säkert bra och kul för dem att känna hur goda de är. Samtidigt som det inte sällan i samma stad finns områden som polisen helst inte åker till och en landsbygd och bruksorter som alltmera blir frånåkta ekonomiskt, rättssäkert och mentalt. Detta paradoxalt nog samtidigt som landsbygdens befolkning har högre inkomster, mår bättre och är de som sitter på de nödvändiga resurserna för en hållbar omställning. Kan man inte förstå att båda bilderna och verkligheterna är sanna?
Samtidigt som Sverige fortfarande är världens bästa land att leva i, halkar vi neråt på flera välfärdsrankingar och har enormt stora utmaningar framför allt kopplat till otrygghet, organiserad brottslighet och misslyckad integration. När jag var på Jylland (största halvön i Danmark) i november gjorde jag reflektionen att förr när jag började åka ut i Europa såg man mycket tiggare, uteliggare och många med utomeuropeisk bakgrund i städerna, men inte i Sverige. Tiggarna och uteliggarna kände man sig obekväm med som svensk för det var man ovan att se. Vi hade ett välfärdssystem som fixade det och en arbetsmarknad som tog hand om även de utan högskolepotential. I dag är det tvärtom… Kombinerar man detta med att många statsvetare, vissa debattörer och opinionsbildare envisas med att tjata om att den så kallade GAL-TAN skalan är bättre att förklara politiska värderingar än den traditionella höger-vänster – ja då går det så här.
Centerpartister och andra Liberaler tror då de har mera lika värderingar med Sossar som i 50 år från och till tagit stöd av vänstern och Miljöpartister som alltjämt utgår ifrån helt andra verklighetsbilder än vad de flesta centerpartister gör. Det finns inte mycket mer gemensamt än rädslan och avskyn till SD och då blir det så här kons tigt.
Må så gott i det tyvärr riktiga Sverige önskar
peter.borring@telia.com
regionordförande för LRF Östergötland
