Var tid har sitt skrå i samhället som är av avgörande betydelse för sin samtid. Jag har med inspiration från den som myntade uttrycket, bondeledaren emeritus Patrik Olsson i Värmland,… skrivit om den mätande och mättande klassen. Även journalisten och författaren Göran Rosenberg skrev en debattartikel i DN på nyårsdagen för ett antal år sedan, på temat att den mätande klassen är större än den verkställande. Så jag är i gott sällskap om tankar i denna riktning!
Men jag har kommit till en insikt att smalnar man av den mätande klassen ytterligare och nischar in sig på de som på olika sätt lägger en stor del av sin arbetstid på att jobba med hållbarhetsfrågor, så inser man hur just denna ”yrkeskategori” är ett alltmera växande skrå i samhället.
Om man börjar fundera på vilka vi har som jobbar med bokföring av klimatsiffror. Där just att bokföra klimatutsläpp på rätt ställe och där hela syftet med yrkesrollen är att komma så lågt och rätt som möjligt i förhållande till de siffersatta mål samhället har för klimatpåverkan. Ja, då inser man att det är väldigt många människor vi pratar om. Hållbarhetsstrateger på kommuner, regioner och länsstyrelser. Hållbarhetsexperter på privata företag, organisationer och hela myndighetsstaber. För att inte tala om alla konsultbolag och policyorganisationer som ligger i gränslandet mellan offentlig förvaltning, konsultverksamhet och påverkansarbete där att ”springa på möten” om just detta med hur vi ligger till i förhållande till klimatmålen, är en viktig del av dagens arbete. Glöm heller inte alla politiska organisationer i Sverige och internationellt.
Det som bekymrar mig är att så många lägger så mycket kraft på att till varje pris nå målen och betydligt färre faktiskt varken har till uppdrag eller ens bryr sig om att reflektera över om målen är realistiska att uppnå med tanke på acceptans i breda massan, fysiska, biologiska och ekonomiska förutsättningar.
Snarare är tvärtom de ofta orealistiskt högt siffersatta målen så stark drivkraft att det närmast är att betrakta som en religion och för många i dessa roller en personlig förlust och tragedi om vi inte kan uppnå den. Lika bekymmersamt är att narrativet, där måluppfyllelse är viktigare än konstruktiv diskussion om målens realism, är så cementerat oavsett om man verkar i offentlig förvaltning, opinionsbildande organisationer eller stora privata företag.
Eftersom att hållbarhet i vår tid är viktigt för alla företag och organisationer som vill vara spelbara, så har alla ”hållbarhetsexperter” i alla organisationer en hög status och genomslagskraft både på kommunikation och ledningens beslut. Att sedan en stor del av media narrativet, styrt av vänsterlutande åsikter förstärker den näst intill religiösa fokuset på klimatmålens sifferexercis ger detta nya skrå ännu större genomslagskraft.
Missförstå mig rätt, att bry sig om klimatet, biologisk mångfald och framtiden för våra barn och barnbarn kan aldrig vara fel, men vi måste verkligen kunna diskutera framtidens lösningar med vår tids faktiska möjligheter. Inte önskedrömmar som gör att vi halkar efter när vi försöker gå före….
Må så gott i ett Sverige fyllt med det nya yrkesskrået klimatexperter, önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
