Nu har det snart gått ett år sedan Sverige stängde ner. Låt gå att vi inte stängt ner i samma totala omfattning som många andra länder. För ovanlighetens skull har jag försökt vara lite försiktig i alltför vidlyftiga åsikter om vilken strategi som är mest framgångsrik. Hittills kan man nog ändå drista sig att konstatera at svenska samhället står stabilt och alla funktioner fungerar förhållandevis tryggt och bra, men om något är tydligt så är det att det är otydligt. Det vil säga vems är ansvaret att få en helhet att fungera, vem tar beslut och vem beslutar vilken strategi man ska jobba efter. Och vad är strategin?
Tillbaka till det digitala. Den digitala inlärningskurvan har som det heter varit mycket brant när till och med vi som är engagerade på ideell gräsrotsnivå har fått leta oss in i digitala forum som Teams, Google meet, Zoom och allt vad plattformarna heter. Jag noterar att svenska myndigheter i vanlig ordning kör på det beprövade men mest tråkiga och stelbenta Skype… När vi nu har lärt oss ett nytt beteende vid fysiska möten i form av att nickande och lätt bugande med extra tydlighet runt sitt namn istället för ett mumlande av ett förnamn, när vi inte kan handhälsa, mognar även beteenden fram i det digitala mötet. Vissa beteenden bättre än andra. Vitsen med video möten är ju att man ser varandra jämfört med telefon. Med all respekt för de som har dålig uppkoppling och vill spara bandbredd eller de som av säkerhetsskäl inte får ha kameran på, men jag tycker det är tråkigt med alla videomöten där folk har oskicket att ha kameran avstängd. Lika självklart som det är att ha micken avstängd när man inte pratar borde det vara att ha kameran på hela mötet. Att prata in i ett gäng svarta skärmar tar ju bort en stor del av värdet.
Nu börjar man märka skillnad på vana ”mötesrävar” som tjänstepersoner och högre förtroendevalda som har ersatt sin vardag av ständiga fysiska möten med konstanta digitala möten, jämfört med de som känner sig mycket ovana och obekväma i det digitala mötet. Horderna av beteendestudier hur digitala möten påverkat oss lär väl inte vänta på sig.
Jag tror det är som med allt annat, både positivt och negativt med digitala möten. De senaste 15 åren innan coronan har jag ju lagt en stor del av min vakna tid på möten med människor. Från tid till annan har jag fått frågan från folk som sällan sitter i möte på dagtid hur jag orkar sitta i så mycket möten som jag gjort. Till min egen stora förvåning har jag i mitt nya liv med mera lantbruk i vardagen och de möten som är aktuella i nästan uteslutande i digital form kommit på mig själv med att stortrivas. Jag som fick sådan energi av mötet med människor, alla informella och formella samtal! Ibland undrar man om folkskyggheten slagit över för mycket på mig. Men det är skönt att inte fara som ett jehu över slätten och genom skogar för att hinna mellan olika möten. Att inte behöva lägga så mycket tid på resor och att vara på dagis fem minuter efter att man avslutat ett möte. Eller att kunna vara med på ett tvåtimmars seminarium i Stockholm utan att hela dagen blir ”förstörd”. Frågan är om nackdelen att många känner sig hämmade i det digitala mötet med mindre diskussioner som följd, vägs upp av att fler ansluter som inte skulle tagit sig tid för ett fysiskt möte och på det sättet ökar delaktigheten?
Visst saknar jag de fysiska mötena och de små samtalen runt kaffekoppen. De där samtalen där de goda kontakterna, de spirande spontana idéerna eller den goda affären grundlades. Jag tror inte vi kommer spara så mycket pengar när vi en dag kommer ”post-corona”. Jag hoppas och tror att vi vant oss vid att göra fler, men kortare digitala möten i vardagen och spara tid och resemil, men är övertygad om att vi måste ha längre, rejäla -lunch till lunch- där vi lär känna varandra för att komma längre i det digitala mötet.
Må så gott i det nya digitala Mötessverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
