Skvättandet med ideliga regnskurar har lagt lite sordin på glädjen att för många lantbrukare kanske få bärga den största skörden i mannaminne och någonsin som företagare. För egen del har jag tyvärr inte sett de rekordskördarna och med årets prisbild så blir det med medelskördar definitivt inte bättre än 2018. Det ska bli roligt att höra HIR och Lovangs efterkalkyler och Jordbruksverkets skördestatistik. Då får vi se hur mycket som är glädjekalkyler från skördemätaren i tröskan och vad som är sanning, men helt klart är att spannmålsskördarna blivit väldigt bra på många håll.
Med rekordskördar kommer angelägna problem. Jag har blivit uppmärksammad både via spannmålshandlare och via enskilda bönder att det varit ”totalkaos” för att bli av med spannmålen. Är någon förvånad egentligen? Det är förhållandevis ”enkelt” att gå till maskinhandlaren och köpa tröskor med allt högre kapacitet, samtidigt som den biologiska utvecklingen, oavsett 2018 och 2019 ändå ger oss ett par procents teoretiskt skördeökning varje år. Men silokapacitet och nästa led efter bonden har exakt samma kapacitet som tidigare. Höjt tonläge hörs från oss lantbrukare att handeln ligger efter som inte ökat sin kapacitet. Men låt oss lyfta blicken lite och fundera. Skördarna ökar, ja, men ökar arealen som odlas? Nej. Varför ska spannmålshandeln och åkerisektorn skaffa extra lastkapacitet för några extrema veckor i augusti bara för att vi lantbrukare tydligen har enklast att rationalisera vår del. Ingen ska slå i mig att en ökad mottagningskapacitet i skörd hos spannmålshandeln eller ökad logistikkapacitet hos åkerierna inte kommer belastas nedåt i kedjan, det vill säga oss bönder. Är vi verkligen beredda att ta den smällen?
På något sätt verkar vi allt mera stressade att få av skörden, trots att vi aldrig haft större skördekapacitet. Många har kört vid 20 procent vattenhalt första dagarna i augusti för att kunna så höstraps efter vete och vårsäden avklarad i augusti månad här i västra Östergötland. Runt mig är många nästan färdigsådda med höstvetet före den 15 september. En del stimulerade av den fantastiska skörden 2019 som grund lades med rekordtidig sådd 2018, men låt oss då inte glömma att vintern var snäll mot både oss och grödorna. Även om forskarna förutspår betydligt mildare vintrar i ett förändrat klimat, så är vi inte där – än. Att potatisodlarna sår vete så det jordbrinner kan jag förstå för att inte ha det väntandes till efter potatisen, men alla vi andra…
Förvisso är gårdarna större och mera areal ska höstsås och hinna bearbetas och höstvetet har tidigare sorter nu, men samtidigt kör vi mindre timmar per ha än någonsin och när jag var barn var det självklart att vårsäd tröskandes i september och raps kunde man inte så efter vete.
Med förändrat klimat kanske vi inte bara får mildare vintrar, utan även fler extremblöta höstar likt 2017 och gårdarna och tröskorna lär ju inte bli mindre. Därför behöver vi nog bygga våtlagring, mottagningskapacitet för blöt spannmål på gårdarna i precis samma takt som tröskkapaciteten utökas. Dessutom tror jag faktiskt vi kan tagga ned lite i övrigt, vi ska ju ha något att göra i oktober förutom maskintvätt!
Må så gott i det spannmålsodlande Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
