Ett tyskt ordspråk lyder att den som gör en resa har något att berätta. I början av sommaren hann familjen med lite semester i norra Tyskland. Tillsammans med en annan bonnafamilj är det så klart en nödvändighet att få till någon eller några små bondsnok-glorundor i landskapet och till någon lokal maskinhandlare.
Jag har åkt en del i Tyskland och passerat genom Danmark ett antal gånger. Jag har sett det men inte reflekterat på samma sätt förrän nu. I det med svenska mått väl så intensiva danska och tyska odlingslandskapet, även i offensiva växtodlingsbygder, ser man inte långt. Visst det kan finnas landskapsrum med rejält stora fält, men sikten är inte så kilometerlång som den är i de svenska slättbygderna oavsett om vi färdas i Skåne, Väst-/Östgötaslätten, Mälardalen eller Dalboslätten. I Tyskland och Danmark begränsas sikten av buskar och träd. Inte bara längs vägarna utan även runt fälten.
Som svensk slättbonde har jag så klart min partiska bild om vilket landskap jag trivs bäst i, men låt oss lämna det estetiska därhän. I det tyska eller danska landskapet måste det otvetydligt vara mera biologisk mångfald och olika former av gröna infrastrukturer, bryn och kantzoner som är viktiga för mångfalden, än i det svenska slättlandskapet som är förhållandevis ”renrakat”.
Jag skulle därför våga drista mig till att trots kanske än mera intensiv användning av växtskyddsmedel, tuffare växtföljder och historiskt generösare spridningsregler för växtnäring, så är nog jordbruket på Schleswig- Holstein eller Fyn längre kommet i fråga om biologisk mångfald och miljöhänsyn än vad Skänningeslättens eller Uppsalaslättens lantbruk är. Nu tror jag inte det är ett längre gånget miljöengagemang hos utländska bönder som skapat denna skillnad. Tvärtom är det nog en blandning av historisk tradition av hur landskapet ska se ut, lagar och regler för vilken växtlighet som får tas bort och i Jyllands fall ren pragmatik att skapa läbarriärer i landskapet så att den lätta sandjorden stannar hos sin rättmätiga ägare när det blåser.
Menar jag att vi inte skulle rationaliserat vårt lantbruk så mycket? Inte lagt igen diken etcetera?
Tvärtom, vi behöver fortsätta att skapa fältrationalitet i både slättbygd och skogsbygd, för att ha förutsättningar att rationellt bruka marken även i framtiden. Inte minst måste små fält få bli större som ett av de viktigaste vapnen mot nedläggning av jordbruksmark och extra viktigt är detta i skogs- och mellanbygden. Men jag tror samtidigt att det är viktigt att svenska slättbönder i högre grad har ödmjukhet inför hur lite naturlig mångfald, träd och andra inslag i det rationella slättlandskapet vi har i förhållande till en del andra jämförbara länder. Om vi vill fortsätta att skapa rationellt brukande behöver vi nog bli bättre på att parallellt återskapa nya landskapselement i slättlandskapet som kompensation. Både för att komma längre i argumentationen gentemot bevarandetalibaner som vill bevara allt, men också för att jag faktiskt tror det är en viktig förutsättning för framtiden att vi kan kombinera fortsatt ökad fältrationalitet med mera mångfald i landskapet!
Må så gott i det förhållandevis renrakade odlings-Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
