Nytt år med nytt hopp. Är det något som det finns nya förhoppningar om, så är det regellättnadsarbetet som tycks vara ett halvt steg framåt och minst två steg bakåt hela tiden.
Det har nog nu via en artikel i en lantbrukstidning blivit känt att undertecknad fått sanktionsavgifter för några fel som begåtts i samband med hantering och framför allt dokumentation av hantering av växtskyddsmedel och biocider (råttgift). Det huvudfrågan handlar om som upprör mig är att jag fått en sanktionsavgift på 15 000 gånger två lagstiftningar, (för att det är två lagstiftningar som avvikelsen brutit emot). Dels fodermedelslagstiftningen och dels livsmedelslagstiftningen. Detta innebär att jag fått sanktionsavgift på 30 000 kr för att jag inte haft komplett dokumentation över utläggning av råttgift och inte kunnat visa upp den vid kontrolltillfället. Att jag gjort allt rätt i praktiken i godkända stationer med tillstånd att lägga ut och med adekvat preparat och vettiga rutiner är det ingen kontrollinstans som velat titta på i verkligheten. Bara att pappren är rätt i fyllda…
Hur kan det bli så här? Krånglig EU-lagstiftning som vi inte kan runda är myndighets- Sverige snabb att förtydliga.
Kontrollrapporter och beslut är ”nedlusade” med urklipp från olika lagtexter och förordningar inblandade och omnämnda lite här och där, än på EU-nivå än på svensk nivå. För att förstå ett protokoll eller kontrollrapport bra och de lagrum som man tar stöd i behöver man nästan vara förvaltningsjurist…
Men när vi nu börjar dyka i detta visar det sig att de EU förordningar som ligger till grund för detta anger att verksamhetsutövare är skyldiga att kunna visa vilka insatser som gjorts med i detta fallet råttgift och växtskyddsmedel. I de förordningarna står att påföljderna vid brister ska vara effektiva, proportionerliga mot den skada som begåtts och verka avskräckande. I Sverige har vi enbart fokuserat på avskräckande och har i den svenska förordningen som reglerar dokumentation av växtskyddsmedel och biocider för säkerhets skull skrivit in att sanktionsavgift ska erläggas av den som bryter mot detta och texten anger dessutom mycket tydligt hur denna ska beräknas.
Däremot har vi i Sverige INTE följt EU:s krav att sanktionsavgifterna ska vara proportionerliga mot den skada som eventuellt fel leder till. Det vill säga om det är smärre journalfel men inget fel på det praktiska utförandet ska myndigheten kunna låta bli att utfärda sanktionsavgift och framför allt inte behöva förlägga om dubbla! Att utkräva dubbla sanktionsavgifter för samma förhållandevis mindre fel kan inte vara proportionerligt! I EU-konventionen om mänskliga rättigheter står dessutom att om en straffpåföljd eller sanktionsavgift står i strid med denna i form av att inte vara oskälig och oproportionerlig, ska alltid EUkonventionen väga tyngst. Detta som argument för att kunna ha proportionalitet i bedömningen av mindre formaliafel har alltså INTE Sverige nyttjat vid tillämpningen!
Jag kan ibland låta hård i tonen mot politiker, men faktum är att denna förordning har vi haft sedan 2006. Det är rätt många politiker av olika ”färg” som påstått sig velat jobba med regelförenklingar, men som inte tagit tag i denna formulering. Det vill säga en förenkling som inte skulle öka risken för skada på varken människa, miljö eller djur men som väsentligt skulle minska risken för fel, kostnader och stor press kopplat till fel i dokumentation.
Nu har regeringen satt till Magnus Oscarsson som utredare av förenklingar och förtydligande av bland annat offentlig kontroll och tillhörande lagstiftning. Sällan har väl en utredare haft ett så dukat bord för så mycket tid som ägnats både av bransch, myndigheter och tidigare politiker om regelförenkling borde det finnas hur mycket som helst att lägga fram. Jag kan bidra med något som är mycket uppenbart och enkelt att förändra!
Må så gott i landet med det största kollektiva självskadebeteendet, önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
