Ett ämne som i skuggan av en livsmedelsstrategi och ökad försörjningsambition, blir allt mera aktualiserat, är bevarande av jordbruksmark. Rubriken är ett citat av Mark Twain som redan på 1880 talet lär ha sagt detta: ”Köp mark för det tillverkas ingen ny!”
På den tiden fanns ingen brist på odlingsmark och överskott på folk, i alla fall inte i hans hemland USA. I dag 120 år senare är detta konstaterande alltmera relevant. Vi bebygger ett antal hundra hektar om året i Sverige, oftast av den bästa åkermarken i bygden. Ty förr, när man hade sunt förnuft, men inga högskolestudier eller planarkitekter byggde man inte på åkanter och lågt intill vattendrag. Man byggde alla kyrkor uppe på höjderna och brukade marken lite längre ner i sluttningarna.
När man sedan lärde sig att dika ut marken för att skapa mer åker och försörja fler, kunde man bruka än mer låglänt mark. Runt vissa kyrkor blev byarna större. Byarna blev till städer och städer fick i modern tid fantasilösa köpcentrum. I de flesta fallen är höjderna bebodda och den ”enda” platsen att fortsätta stadens utbredning är på det som förut varit åkermark i hundra år eller mer. Men nu när vi kan importera mat från världens alla hörn behöver vi ju inte åkermarken i Sverige. Eller?
Det finns många dimensioner i denna fråga. En äganderättslig. Ska inte en markägare få göra vad hen vill med sin mark? För någon är det att odla, för någon annan att bygga crossbana och för en tredje att stycka av och sälja villatomter. Det sistnämnda kanske är räddningen för att överhuvudtaget kunna driva företaget vidare och kunna behålla gården…
Men är äganderätten helt oinskränkt? Vi får ju inte starta kolgruva hur som helst på vår egen mark. Eller bygga en stor sjö. Har vi inte ett ansvar för kommande generationer att se till så att mark används på ett sätt som åtminstone gör den återställningsbar till att producera mat och energi igen?
Vidare kan man resonera om det bara är den bästa åkermarken som ska skyddas eller all åkermark? Hur definierar man den bästa? Det som är den bästa åkermarken i Ydre eller Tiveden kanske vi ute på slätten knappt tycker är värd att odla. För Ydre eller andra skogsdominerade områden kanske de åkrarna som finns där är desto mera värdefulla för landskapet, den biologiska mångfalden och produktion av mat i just den bygden, än vad samma yta är i ett slättlandskap med mycket åkermark.
Missförstå mig rätt, jag tycker nog inte att vi till varje pris kan vara emot att varje liten kvadratmeter av åkermark inte ska bebyggas. Däremot kan vi definitivt vara emot att en markägare mot sin vilja inte ska behöva få sin åkermark exploaterad utan att bli kompenserad med betydligt mera än det rena markvärdet. Det kanske är hens barns framtida försörjning som skövlas. Hur ersätter man det?
Vidare, om vi verkar för hårt för skydd av åkermark kan vi hamna i ett läge där det omöjliggör byggnation av en ny ladugård, avstyckning av två tomter för att kompensera syskon och klara generationsskifte eller bygga nya fältvägar. Rädslan för detta scenario får dock inte hindra oss från att verka för att regelverket ändras så att åkermark likställs med den omkringliggande marken vad gäller skydd för exploatering.
Det kan inte vara rimligt att kommunpolitikern med ett pennstreck kan skövla åkermarken för evigt, men bonden får grova böter för att såga ner trädet mitt på åkern eller plöja upp dikesrenen!
Må så gott i det exploaterande och föga ansvarstagande offentliga Sverige, önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
