Möjligheter och hinder för ökad naturbetesmark
Det vore önskvärt att öka arealen naturbetesmark i Sverige, och en ny rapport visar vad som krävs för att göra det. Bild: OLA JENNERSTEN
SVERIGE (JB)
En ny rapport tittar på hur man kan öka arealen naturbetesmark, i syfte att bevara den biologiska mångfalden. Ur ett lantbrukarperspektiv har det visat sig att ökad hävd av… naturbetesmark både kräver lönsamhet och positiva attityder.
Naturbetesmarker består av naturliga gräsmarker av olika landskapstyper som har det gemensamt att de under mycket lång tid har använts för att producera foder. Fodertäkten har skett både i form av betesmarker och som ängar, där det senare innebär att man har slagit hö och ibland löv till vinterfoder, ofta i kombination med efterbete.
Den kontinuerliga skötseln med ständig näringsbortförsel och störning av betande och/eller slåtter har skapat särskilda förutsättningar på markerna. De hyser därför många växt- och djurarter, av vilka många är hotade.
För sin överlevnad är denna biologiska mångfald beroende av att markerna fortsätter att skötas på traditionellt vis, där det vanligaste sättet idag är att de betas.
Anna Jamieson från föreningen Naturbeteskött i Sverige har tillsammans med Anna Hessle från Sveriges lantbruksuniversitet tagit fram en kunskapsöversikt om de hinder och möjligheter, ur ett lantbrukarperspektiv, som finns för att öka antalet nötkreatur, får och hästar på svenska naturbetesmarker och därmed den betade arealen.
I deras arbete definieras naturbetesmark som betespräglad mark, vars växt- och djurliv inte är tydligt påverkat av markbearbetning, gödsling och insådd av vallväxter. Därmed inkluderas alla typer av naturliga fodermarker som betas, inklusive utmarks- och skogsbete, men även marker som idag betas men som för bara ett par mansåldrar sedan brukades som åker.
I sin rapport ”Hinder och möjligheter för ökad naturbetesdrift ur ett lantbrukarperspektiv – en kunskapsöversikt” belyser de möjligheterna att öka arealen naturbetesmarker, men också hindren. Stöd, rationalisering, betalningsvilja för naturbeteskött och omgivningens attityder till jordbruk och djurhållning är några av de frågor som tas upp i rapporten.
Naturbeten är landets artrikaste marker. En av de viktigaste åtgärderna för att bromsa förlusten av biologisk mångfald, samtidigt som vi också bidrar till en hållbar livsmedelsproduktion, är att öka arealen hävdad naturbetesmark. Men, för att kunna sköta en ökad betesareal krävs fler lantbrukare med betesdjur och rimliga förutsättningar för deras verksamhet. Naturbetesdrift är en verksamhet som påverkas av många faktorer på flera plan och komplexa samband, vissa nära den faktiska betesmarken, såsom stängsling, tillgång till vatten, system för daglig tillsyn eller närvaro av rovdjur.
Andra faktorer påverkar betesdriften mer indirekt, såsom tillgång till vinterhållning, lantbrukarens totalekonomi, hur samhället i övrigt ser ut kring lantbrukaren, myndigheters regelverk med mera, konstaterar Anna Jamieson och Anna Hessle.
Hävd av naturbetesmarker ger olika nyttor som gagnar hela samhället. Trots ett stort samhälleligt intresse för bevarande av naturbetesmarker kommer endast cirka 10 procent av intäkterna i naturbetesbaserad nöt- och lammköttsproduktion från miljöersättningar för betesmarker.
Andra jordbrukarstöd betyder mer, men dessa kommer att minska i den förändring av jordbrukspolitiken som sker just nu. Därmed är naturbetesdriften i framtiden, ännu mer än tidigare, beroende av svenska konsumenters betalningsvilja för inhemskt kött och då särskilt för de mervärden som naturbetesköttet har.
Möjligheter till rationalisering av både betesdriften och vinterhållningen finns, vilket sänker produktionskostnaderna. Men, osäkerheten och bristen på långsiktighet i stödsystemet avskräcker många från behövliga investeringar eller från nystart av djurhållning.
Många olika myndigheter påverkar också betesdjurshållningen på olika sätt. Bättre kunskap om lantbruk och produktionsdjur hos personal som utför olika kontroller av betesmarker och djurhållning skulle öka viljan till fortsatt betesdrift hos lantbrukarna.
Text: TOBIAS PETTERSSON
