Den läsare som följt min spalt genom åren vet att jag kan ilskna till eller frustreras över många fenomen i vår samtid. Ett återkommande irritations- och födoämne till riviga krönikor är oförståelsen från en allt mera urbant förankrad norm och utgångspunkt, även hos en del som bor utanför tätort. En norm och utgångspunkt som tappat fotfästet kopplat till vilka samband och förutsättningar som råder där ute i landskapet.
Jag har under hösten gått och surnat till rejält över några fenomen där de som brinner mest för hållbarhetsfrågorna har en del att fundera över och faktiskt också behöver bestämma sig.
Under sommaren och hösten har vi här i Östergötland fått smaka på vargfrågan lite mera genom att individerna i det relativt nyetablerade vargreviret, inte bara vid upprepade tillfällen gett sig på tamdjur, inklusive stora nötdjur, utan också i allmänhet vid upprepade tillfällen uppvisat mycket närgånget och oskyggt beteende gentemot människor.
I en sådan fråga blir klyftan mellan stad och land tydlig. Här handlar det inte om var man fysiskt bor. Det finns på vissa håll en inte helt obetydande andel även landsbygdsbor som flyttat ut i naturen för man vill ha den hyfsat nära inpå knuten. Klyftan som jag tänker på är just i den urbana normen där det finns människor, som oavsett var man bor, utgår ifrån en teoretisk urban verklighet där tamdjur och frilevande vargar lever i harmonisk samexistens med varandra. För dem är rovdjursavisande stängsel, såkallade RAS en magisk formel som i princip trollar bort målkonflikten i form av att biologisk mångfald från en art gentemot emot mångfalden av många arter som andra djur upprätthåller med sina betande mular. Vi som har koll på betesdjurhållning vet att RAS minskar risken från angrepp men inte på något sätt plockar bort målkonflikten mellan frilevande varg och mångfald och livsmedelsproduktion.
En annan målkonflikt är omställning från fossilberoende och minskat nyttjande av skogen. För det är faktiskt innebörden och effekten av att avsätta än mera skogsmark för biologisk mångfald och undvika skogsbruk även genom såkallade hyggesfria metoder. Mindre biomassa att plocka ut till priser som vi är beredda att betala för. Vart ska den fossilfria, konkurrenskraftiga råvaran komma ifrån?
På samma tema, omställning, ser vi nu hur klimatångesten driver mänskligheten (inklusive svenskarna) i kampen för elektrifiering av fordonsflotta och framställning av förnyelsebar energi. Problemet är bara att vi för detta måste ha såkallade miljömetaller, det vill säga en rad olika metaller som finns på olika platser i Sverige, inte bara i glesaste Norrland. Det är lätt att sitta en bra bit ifrån och säga att vi ska ha gruvor för dessa metaller, när det inte är mitt vatten som riskeras eller så länge vi kan importera maten som kunde komma från den av gruvan skövlade jordbruksmarken.
För att inte tala om vanföreställningen från miljöhåll att vi ska äta (mycket) mindre animaliska produkter (i många miljökretsar är det inte extremt längre att vara vegan) och samtidigt efterfrågas ekologisk mat och en levande landsbygd och landskap även i de delar av landskapet där vi bara kan odla foder och ha betesmarker.
Det finns en rad miljö- och klimatrelaterade frågor där miljörörelsen faktiskt får ta ett större ansvar och bestämma sig vad man vill ha i första hand. Att tro att man kan få allt är att lura både sig själva och övriga samhället.
Bestäm er och våga stå för det! Må så gott i målkonflikternas och det velande Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
