LRF om behoven att se över artskyddsförordningen
Trädpiplärka. Foto från Bo Bäckmans arkiv.
SVERIGE (JB)
Det brådskar att se över artskyddet för att få klarare regler för skogsbruket säger LRF i sin rapport. Nu riskerar artskyddet att motverka sitt syfte.
I rapporten ”Artskyddet och skogen – LRF om behoven att se över artskyddsförordningen” belyser LRF riskerna med ett oklart artskydd. Man efterlyser inte minst tydliga spelregler för att få ett tryggt företagande. Rapporten är tät med fakta och ger en bild av ämnet ur många perspektiv. Nedan följer ett axplock ur den.
Ett grundläggande faktum är skogsbrukets långsiktighet, vilket också tas upp i inledningen av rapporten. Man påminner om att ”skogsägaren planterar träd för sina barnbarn och barnbarnsbarn.”. Det här betyder därmed att såväl föregående markägare som nuvarande har påverkat och påverkar arternas förekomst.
Därefter kommer man till en konsekvens av artskyddet: ”Men de som genom sina val gett förutsättningar för fridlysta arter drabbas nu av uteblivna inkomster, administration och rättsprocesser.”.
Rapporten ger också många rent Kafkaliknande exempel från verkligheten på hur enskilda markägare drabbats. Först av allt ska man dock skilja mellan artskyddet och att avsätta skog som ska skyddas i reservat eller liknande. Att skydda ett område kan oftast ske på frivillig grund, vilket också är så det huvudsakligen ska ske. Processen sker ofta tillsammans med Länsstyrelsen och markägaren kan då få ersättning för det avsatta skyddade området.
Artskyddet är en helt annan sak. Om en skogsägare gjort en avverkningsanmälan, fått den godkänd av Skogsstyrelsen och så vidare, så kan avverkningen ändå stoppas om någon överklagar den med hänvisning till någon eller några arter. Det är då de verkliga problemen dyker upp.
Man får inte använda sin mark och får heller ingen ersättning. Skogsägaren måste själv bekosta en inventering för att visa att man kan avverka skogen utan skada på den berörda arten, som kanske inte ens finns där utan skulle kunna finnas i den miljön.
Anna Åman, tf vice regionchef i LRF Östergötland och sakkunnig inom skog och viltförvaltning, säger:
– Många markägare har hamnat i en sådan situation att de får gå ut och försöka leta efter arter som kanske inte ens finns.
– Med den här osäkerheten blir det lite kontraproduktivt att de som vill ta hänsyn och vill ha ett ansvarsfullt skogsbruk i princip kan bli bestraffade på egentligen väldigt lösa grunder.
Vad som också är värt att ha med sig i detta är att all avverkning inte görs av storbolag.
– Många skogsägare är också lantbrukare. Inte minst sådana här svåra år så behöver man använda skogen för att kunna täcka upp en kanske tillfälligt dålig likviditet eller att det varit ett torrår eller ett blött år. Då har man skogen som resurs i de flesta kombinerade skogs- och jordbruksföretag och då måste man känna sig trygg i att man kan använda den skog man har som produktiv. Många har ju redan avsatt en massa utöver det. Det glöms ofta bort att man ofta har en del av sin mark som är avsatt till naturvärden på ett eller annat vis.
– Hos nästan varenda skogsägare jag pratar med, oavsett om det är en liten eller stor, så går intäkterna nästan alltid in i gårdens drift och till investeringar direkt in i gården som bidrar till samhällsnytta för oss alla.
Skogsägare månar oftast själva om en artrik skog.
– Man är ju stolt över artrikedomen, säger Anna Åman. Man ska få känna den här stoltheten och inte vara orolig för att man får en negativ konsekvens eller en företagsmässig risk för att man utvecklat naturvärden. Det bästa för naturen är faktiskt engagerade ansvarstagande skogsägare.
– Det är superviktigt om vi nu ska nå alla mål som vi ska nå i samhället att både producera skog och ta hand om naturen. Då måste vi få rätsida på det här och få klara spelregler som gör att man känner sig trygg i sitt företag.
Det ska tillsättas en artskyddsutredning, men den har fortfarande inte kommit igång. LRF vill få klara riktlinjer och spelregler för sina skogsägare om vad som gäller så det blir mer förutsägbart och att man kan planera sitt skogsbruk efter de behov man har.
Text och bild: BO BÄCKMAN
