Så har då turen kommit till silon i Vadstena. Samma öde som den i Väderstad. En massiv grå betongkoloss som förfular miljön på orten och… tar plats för andra planer som man kunde nyttja och utveckla ytan med för ortens gagn.
Jag, med min agrara koppling, är så klart ambivalent. Spannmålssilos som reser sig mot skyn i landskapets olika orter är ett kulturarv och påminnelse om en tid när lantbruket och modernäringen var viktiga för många fler i samhället. Deras placering centralt är ingen slump för det var till de centrala delarna av orterna som järnvägsspår eller sjöfart anslöt, inte till något perifert, ödsligt industriområde.
Som bonde som saknar underlaget att investera i vettig tork och lagring ser jag också en djupare betydelse i dess silos. De kom till i en tid när bönderna organiserade sig för att uppnå rationaliserings- och kostnadsvinster och byggde därför gemensamma anläggningar för att torka och lagra och detta i princip varenda ort i Östergötland. Nu 70 år senare, när bönderna är tillräckligt stora för att själva investera i egna ”centrala” anläggningar på varje gård och sedan åker kors och tvärs med spannmålslass för att köra hem till sin egna lagring, har dessa silos spelat ut sin roll.
Någon har överlevt i annan skepnad som bostadsbyggnad i Söderköping. I Vikingstad har en privat entreprenör och lantbrukare tagit över den föredetta Lantmännensilon och skapat en viktig mottagare i skörden i området och konkurrensfaktor till de etablerade större aktörerna. Med fjärrvärme och måttliga investeringar har man kunnat fortsätta att hålla liv i silon och skapat nytta för bygden. Men detta utgör tyvärr undantaget. Alla gamla Lantmännensilos användes till såkallade interventionslager – ett lager som Jordbruksverket drev där staten löste in spannmål för att garantera ett bottenpris på spannmål – fram till för cirka 20 år sedan. Sedan dessa system avvecklades har de stått tomma.
Det har svidit i mitt bondehjärta att se dessa i grunden rejält byggda anläggningar stå och förfalla men för egen del har jag tyckt alla legat för långt ifrån mina odlingar för att gå vidare med tanken att ”rädda någon”. Jag är dock förvånad att inte fler av mina kollegor sett möjligheterna i detta istället för att investera miljontals kr på gårdsnivå. Nu har emellertid förfallet gått för långt och alternativa idéer lyst med sin frånvaro. Eller, snarare idéer har nog funnits men det som saknats är entreprenörer med tillräcklig djup plånbok och vild hjärna för att gå vidare.
Så utifrån det faktum att dessa bara står där som förfulande oanvändbara betongmonster kan jag förstå att rivning kanske är enda utvägen. Samtidigt är det kanske ödets paradox att staten just nu är i full fart med arbetet att bygga upp en robustare livsmedelskedja och trygga rikets försörjningsberedskap, och då efterlyser man aktörer inom näringslivet som på uppdrag åt staten vill bygga upp nya beredskapslager av spannmål.
Vi river alltså centralt belägna, existerande rejält stora silos, nära där människor finns för att skjuta till resurser så nya lagringsanläggningar byggs i vårt landskap på andra platser. Inget nytt under solen, bara nya skepnader.
Må så gott i det rivningsbenägna Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
