Så sade jag en gång på 90- talet när jag satt med i en valberedning på distriktsnivå i en organisation som likt många andra ideella föreningar får kämpa för att hitta förtroendevalda som vill dra lasset.
I takt med att allt färre personer uppbär föreningsuppdrag samtidigt som antalet föreningar och Sverige som samhälle till stor del är uppbyggt på en föreningskultur som i sin tur bygger på stor del ideella krafter, kanske det är läge med lite grundläggande föreningskunskap.
Det land vi i dag lever i med sina brister men också i allt väsentligt mestadels förtjänster, är som sagt uppbyggt runt folkrörelsen föreningsrörelsen. Överallt. Alltifrån vägföreningar, till bostads-, fack- och fiskeföreningar, men även alla intresseföreningar och politiska rörelser med formella påverkansmöjligheter förenas av föreningslagen.
För att inte nämna hela idrottsrörelsen. Föreningslagen stipulerar hur detta ska hanteras med ett årsmöte som ska utlysas på ett sätt så medlemmarna känner sig kallade och där kan välja en styrelse och andra funktioner som föreslagits av en valberedning.
Årsmötet har också den andra viktiga funktionen att där ge medlemmarna möjlighet att ta del av, men också slutligen godkänna, föreningens räkenskaper och styrelsens arbete och eventuellt avsätta densamma.
I många föreningar avklaras punkten val av valberedning som en av de sista och avklaras väldigt fort genom att någon snabbt föreslår omval, varpå alla närvarande drar en suck av lättnad. Varför egentligen?
Behövs verkligen valberedningen, årsmötet kan väl föreslå namn? Valberedningen är faktiskt en av föreningens viktigaste funktioner. I denna ingår en grupp personer som med årsmötets förtroende har ett år på sig att föreslå en ny styrelse och andra funktioner.
I detta arbete ingår att bilda sig en uppfattning utifrån flera perspektiv hur nuvarande styrelse och ordförande skött sig, men också om det saknas någon kompetens eller profil. Eller om det finns för många av samma sort!
Den helhetsbild som valberedningen har skyldighet att skaffa sig och ett långsiktigt tänk som den måste ha för att få styrelsens kompetenser att återspegla de utmaningar och möjligheter som man ser för föreningen i framtiden eller just nu, kan det vara svårt för ett årsmöte att se.
Framförallt när årsmötet har många olika åsikter som ska jämkas samman till en mycket urvattnad kompromiss. Då är det bättre att ha en valberedning som tänkt, ställt frågor till folk som hunnit grunna och återkomma om de står till förfogande eller ej, och så vidare.
Hur gick det med mitt uttalande då? Sisådär. Jag sitter i skrivande stund i fyra valberedningar och tycker att det är väldigt intressanta uppdrag då jag verkligen känner att jag kan påverka föreningens framtid.
Jag har dock avböjt i princip alla valberedningsuppdrag i föreningar som inte har en verksamhet som är intressant och dynamisk nog att tilltala nya människor att kunna ingå i styrelsen för densamma.
Att ringa och krusa och försköna sanningen för att få namn på ett papper är inte min grej. Så sträck på er alla valberedare där ute i ideella föreningar, ekonomiska föreningar och till bolagsstyrelser. Ni gör ett hästjobb och är den yttersta maktfaktorn som påverkar föreningens framtid. Ändå tills ni blir avsatta har ni fullt mandat att agera utifrån vad ni tror är bäst!
Må så gott i det allt mer tungarbetade Förenings-Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
