Finns förutsättningar för olika sorters pollinatörer att samsas
Sedan millennieskiftet har antalet honungsbisamhällen i Sverige ökat med mellan 60-70 procent. Bild: JORDBRUKSVERKET
SVERIGE (JB)
Ett samhälle av honungsbin behöver stora mängder pollen och nektar för att upprätthålla yngelproduktion och producera den viktiga honungen. Vilda bin behöver också pollen… och nektar för sin överlevnad och reproduktion. Forskning har visat att det kan uppstå konkurrens om denna resurs mellan vilda bin och honungsbin, men honungsbin och vilda bin har faktiskt goda förutsättningar att samsas i Sverige.
Hoten mot pollinerande insekter har skapat stora rubriker i media under det senaste decenniet. I Sverige finns det cirka 250 solitärbiarter, 40 humlor och en art av honungsbi. En tredjedel av de vilda arterna är idag rödlistade.
Tillgången på föda och boplatser har minskat, vilket främst har sin grund i omfattande förändringar av landskapet det senaste århundradet. Jord- och skogsbruk har blivit intensivare i delar av Sverige och stadsmiljöer har förtätats. I skogs- och mellanbygder har hävdade ängs- och betesmarker övergivits och blivit till skog.
Tidigare var jordbrukslandskapet mer heterogent och småskaligt med fler blommande växter och kortare avstånd mellan boplats och föda. Samspel mellan dessa förändringar och andra drivkrafter, till exempel klimatförändringar, spridning av sjukdomar och ökad förekomst av främmande invasiva arter, bidrar till hotbilden.
Utöver detta har antalet honungsbisamhällen ökat under senare år. Det uppskattade antalet honungsbin i Sverige har ökat med 60–70 procent sedan millennieskiftet, och dessa konkurrerar i många fall med vilda bin om föda.
I flera europiska länder har det vuxit fram en intensiv debatt mellan biodlare och organisationer eller personer som verkar för att gynna vilda bin. För att undvika ett liknande scenario i Sverige har Jordbruksverket tagit fram broschyren ”Hur ska honungsbin och vilda bin kunna samsas om födan?” som ger goda råd till biodlare, men även till lantbrukare och allmänhet om hur de kan bidra till att minska konkurrensen.
– Det finns goda möjligheter att hantera konkurrensproblematiken; Sverige är ett stort land och det finns plats för både en ökande honungsproduktion och att gynna vilda bin, säger Thorsten Rahbek Pedersen, enhetschef på Jordbruksverket.
Konkurrens om föda uppstår vid höga tätheter av honungsbin, då cirka hälften av de växtarter som förekommer utnyttjas av både honungsbin och vilda bin. Jämfört med andra europeiska länder är antalet bisamhällen per kvadratkilometer lägre i Sverige och därmed också risken för negativ konkurrens.
– Friska bin och lagom stora bigårdar kan både öka honungsskörden per samhälle och minska riskerna för vilda bin. Det är också viktigt att vara återhållsam med biodling nära naturreservat och nationalparker med rödlistade biarter, sammanfattar Björn Gustavsson, rådgivare inom biologisk mångfald och bihälsa på Jordbruksverket.
Det behövs gemensamma ansträngningar av myndigheter och markägare, biodlare och naturvårdare, för alla bin, som att tillgodose att det finns tillräckligt med föda i form av pollen- och nektarproducerande växter. Och man kan hjälpa bina på många sätt utan att för den skull bli biodlare.
– Den som vill göra en insats för den biologiska mångfalden kan i många fall göra större nytta genom att exempelvis så eller plantera bivänliga växter, sätta upp bihotell eller låta gräsmattan gå i blom, än genom att skaffa en kupa med honungsbin. Stora bigårdar i stadsmiljö med stor andel hårdgjorda ytor bör begränsas med hänsyn till mängden blomresurser, säger Thorsten Rahbek Pedersen.
Text: TOBIAS PETTERSSON
