…säger vi till våra ungdomar och barn. Och visst ska man uppmuntra dem att våga ha drömmar och visioner, att sikta högt och våga tro på sig själva. Allra helst i dagens läge när ungdomar mår mentalt sämre än på många år – inte minst de unga tjejerna – är det viktigt att ingjuta framtids – hopp och självförtroende.I en värld som i dag präglas av klimatångest, prestation och prestige i materiell konsumtion, ytliga attribut och kroppsfixering är det av extra vikt att försöka få unga att ”slappna av” lite och känna trygghet i att man duger.
Men det finns också en bortre avgränsning för att alla kan bli vad de vill. I Sverige i dag har folkhemsdrömmen om att du ska kunna bli vad du vill, inget ska hindra dig, varken fysiska eller ekonomiska hinder, kultur eller tradition, gått så långt i normen så vi lurar ungdomarna.
För att utveckla resonemanget. Alla ska kunna – vilket är helt rätt – gå en högskoleutbildning. Men innebär det däremot att normen i folkhemstanken fortfarande måste vara att alla helst BÖR gå en högskoleutbildning för att göra den så ”nödvändiga” klassresan. För med sossarnas egna retorik får vi ju ett A- och ett B-lag om inte alla från gymnasiet är högskolekompatibla. Egentligen rätt anmärkningsvärt hur ett arbetarparti kan se ner så mycket på sin egen bakgrund och kärna, för det är det faktiskt, när man från vissa politiska falanger anser att det inte är fint nog att vara undersköterska, rörmokare eller industriarbetare. De tillhör ju B-laget som inte kom in på högskolan och blev kvar i bruks orten enligt samma förned – rande retorik och logik.
Så i linje med denna vällovliga men snedtrampande ambition att alla ska ha samma chans till högskolan får man en massa praktiskt lagda killar och tjejer som inte klarar gymnasieskolan för att de ska igenom teorikurser som de av olika skäl just då inte är motiverade för. En annan konsekvens i denna rättighetslinje är att vi också med en generös fri högskola erbjuder en rad olika utbildningar som i bästa fall leder till diffusa yrkesroller, där det tar längre tid att uttala yrkets titel och beskriva vad de egentligen gör, än vad yrkesrollen adderar för mervärde till samhället eller verksamheten.
Missförstå mig rätt om jag låter raljant, men under alla mina år som LRF-ordförande gick en icke oväsentlig del av min vardag åt till att ”springa” på möten med olika offentliga och privata aktörer. Möten där mötesdeltagarna till väldigt stor del utgjordes av människor med långa, fina högskoletitlar vars lön inte sällan betalades med mina skattepengar och vars huvudsakliga arbetsuppgifter gick till att vara på just möten och prata om olika policys, strategier, värdegrundsdokument, styrdokument och projektbeskrivningar i syfte att hjälpa olika verksamheter bli bättre på olika saker. Betydligt färre var med på mötena av just de som skulle utföra dessa saker längst ut på linan…
Så frågan är om vi ska vara så oärliga att vi erbjuder så många utbildningsplatser som mest leder till ”hittepå-jobb” som bygger på att formulera vackra ord i dokument, men sällan utföra på riktigt? Hur många kulturgeografer, HR-strateger, PR-strateger, miljö- strateger, biologer etc har vi plats för egentligen? Dessutom kan man ju fundera vem som egentligen drar det längsta ekonomiska strået? Miljöstrategen på kommunen som stressar på och känner sig otillräcklig med en måttlig lön och höga studie – skulder, eller rörmokaren som med tre års gymnasieutbildning i bagaget kan sända hur stora fakturor som helst!
Må så gott i det ensidigt högskolenormerade Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
