Jag har förmånen att sitta som ledamot i Länsstyrelsens insynsråd. Det är en form av rådgivande delegation till myndighetsledningen som i princip alla myndigheter har. Insynsrådet har ingen som helst beslutande roll. Att bara få tycka utan att ha något som helst ansvar för ett beslut är ett rätt tacksamt uppdrag.
Rätt ofta kommer det upp frågor eller ämnen där ett fenomen som vi pratar för lite om ställs på sin spets. Vi har i Sverige idag en demokratisk modell som bygger på att beslut fattade i demokratisk ordning som påverkar genomförandet av det vi möter i vår vardag, till väldigt stor del fattas nära människan, det vill säga i den egna kommunen. Det är en ordning som jag i grunden tycker är den rätta och något att sträva efter så mycket som möjligt, det vill säga decentraliserat styre med beslut så nära medborgaren som möjligt. I många frågor som typ lagar och regler är det ju dock inte så lämpligt. Det räcker med att samma nationella lag kan tillämpas rätt olika i två grannkommuner, jag vågar inte tänka tanken om vi dessutom hade möjlighet att också i grunden ha olika lagar… Politiskt har Centerpartiet varit en kraft som värnat decentraliserade beslut medan politiska krafter som både S och M och numera även SD (som i mitt tycke blir en kopia av någon form av folkhems – vurmande gamla S med konservativa drag) – snarare förfäktat centraliserade beslut där stordrift och rationalitet fått vara viktigare. Det kommunala självstyret är en mycket stark plattform i vår demokrati och ett fundament i detta har närmast blivit det kommunala planmonopolet. På gott och ont som jag nu ska beskriva.
Jag ska ge tre typer av frågor i vår tid när det kommunala planmonopolet inte synkar med behovet av lite större regional samsyn i planeringen för bästa nytta av en region eller landskaps förutsättningar. Vindkraft, pekar kommunerna ut lämpliga områden för i sina översiktsplaner. När sedan en exploatör kommer och vill bygga en jättestor satsning sår det split i bygden och i politiken och delar av politiken i samma kommun motsätter sig byggplanerna för att lyssna på sina väljare. Denna fråga kommer bara bli än större problem när framtidens landbaserade vindkraft på 80 TWh ska byggas upp.
Byggnation på jordbruksmark är en annan sådan fråga. Trots att en hel länsdel har överkapacitet på shoppinglador, måste ändå varje kommun bygga nya dito på bästa åkermarken eller bygga maximalt med bostäder, också det på bra åkermark. Här hade det faktiskt behövts lite mera regional samsyn och perspektiv som sträcker sig över kommungränserna. Det perspektivet har Länsstyrelsen men blir oftast en tråkig granskningsmyndighet och stoppkloss för kommunerna.
I en fråga som är viktig för landsbygdens utveckling, det vill säga strandskyddet, är det oftast kommunen som står på landsbygdsbefolkningens sida och vill utnyttja en av få komparativa fördelar, det vill säga möjligheten till boende med hög kvalitet. Inte sällan är Länsstyrelsen då framme och petar kommunen på fingrarna…
Hur får vi mera samsyn över hur vi bäst nyttjar vårt landskap i ett större regionalt perspektiv och ända alltjämt utgår med största respekt och bibehåller det kommunala självstyret och beslutande nära människorna? Jag har inget svar men ser att det faktiskt är en mycket viktig fråga att hitta bättre gränssnitt i snarast!
Må så gott i det decentraliserade men regionalt förvirrade Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
