Just nu ser vi något somhänder i vår omvärld och samtid som är lite av ett paradigmskifte inom politiken. Fenomenet finns i hela västvärlden, men extra tydligt blir det i Sverige efter valet. Statsvetare och samhällsdebattörer pratar allt mera om den såkallade GAL-TAN skalan som lika viktig och mera komplicerad än den traditionella höger-vänsterskalan som vi traditionellt klassat in våra politiska partier efter.
GAL-TAN står för Grön, Alternativ, Libertarian och Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. I Sverige har den tydliggjorts mest i form av synen på Sverigedemokraterna. För hela det rödgröna ”gänget” är det enklare, de kan mera av traditionell vänster- högerskala ställa sig som motpol till SD. Eftersom SD har tydliga inslag av konservativ och borgerlig politik, fram för allt inom lag och rätt, försvarspolitik och skola.
För de borgerliga partierna har dock skillnaden och splittringen i synen på SD blivit tydligare och här kommer just GAL-TAN skalan in och tydliggör detta. Det brukar heta att detta är en lika stark värderingskillnad som de traditionella höger vänster är. För mig är det dock inte så ”enkelt”. Vi är många med borgerliga och liberala värderingar som avskyr det SD står för när det gäller deras sätt att dela upp människor och vilja lösa problem.
Icke desto mindre är det för mig obegripligt hur avskyn till SD kan vara så stark för en del som är grundligt förankrade i icke socialistiska värderingar, att man ändå kan tänka sig att avstå borgerlig politik och låta fram för allt Mp och V få mera inflytande i politiken! Tittar man på just GAL-TAN-skalan, ser man att det inom GAL grupperingen finns en enorm spännvidd.
Här ska libertarianer som är frihetsälskande individualister med stark tilltro till individens förmåga och ansvar och i motsvarande grad vurm för en mindre stat och decentraliserande organisationer, samsas med vänsterorienterade som tror på den starka staten, kollektivets förmåga framför individens och stora centraliserade organisationer. Eller i svensk politik, kärnkraftshatande MP ska samsas med kärnkraftsälskande Liberaler – läs före detta Fp.
Den enda gemensamma nämnaren är att man inte ska ge SD inflytande, många sakfrågor är man i detta gänget mycket långt ifrån varandra i. En gemensam fiende kan skapa starka band, men kan det skapa så starka band så man är beredd att kompromissa med sina egna övertygelser i andra frågor? Tydligen. Jag tillhör dem som kan se hur sosseregeringar i minoritetsställning under många tillfällen hanterat V som ständigt stödparti utan att ge dem inflytande i de frågor där de är mest skadliga.
Förutom senaste mandatperioden när Sjöstedt & Co fått igenom ett 80-tal punkter, varav några är starkt symboliska. Det finns en hel del frågor där SD och Alliansens alla partier tycker lika. Skulle Löfven dragit tillbaka sina förslag den senaste mandatperioden i de 60 procent av riksdagsomröstningarna för att han just i dessa hade SD:s stöd och vägrat regera med stöd av SD.
Knappast! Tvärtom har S i många fall med kirurgisk precision justerat till sina förslag så nära SD i frågor som är mera odramatiska, just för att säkerställa deras stöd. Varför skulle inte en alliansregering kunna agera på samma sätt, så länge SD hålls borta från de frågor där de är verkligt samhällsfarliga? Må så gott i mellanmjölkens land med snart endast en opposition, önskar Peter
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
