Under några veckor nu i höst har en stor kampanj rullat i sociala medier. Under hashtaggen #metoo berättar tusentals kvinnor och tjejer världen över hur de på olika sätt utsatts för sexuella trakasserier i olika former eller rent av övergrepp. Det är en skrämmande bild som växer fram där en enskild kvinnas beskrivning av detta fenomen, följs av ytterligare kommentarer och vittnesmål från en rad andra kvinnors egna upplevelser i samma riktning.
Fenomenet när (framförallt) män tar sig frihet att på olika sätt att utöva någon form av maktställning för att få utlopp för olika sexuella tankar och behov är skrämmande utbrett för en vanlig ovetande normal svensk medelålders man som undertecknad.
Det skrämmande och hemska är att det är ett för högt antal kvinnor i olika åldrar, i alla sammanhang och branscher, som vittnar om att de på olika sätt utsatts eller trakasserats, för att det ska handla om enstaka fähundar till karlar med skev kvinnosyn. Tyvärr. Insikten för mig som sett väldigt lite av övertramp genom åren, trots att man befunnit sig en hel del i miljöer där alkohol och dåligt omdöme flödat, är att det måste finnas en hel del vanliga killar – bra pappor och älskade makar – som tar sig olika friheter.
Det kan handla om alltifrån den lite alltför ogenomtänkta kommentaren om att en kvinna är vacker i ett läge när utseende inte är meriterande (vilket det i princip enbart är på krogen och i skönhetstävlingar), till handen på rumpan vid vardagsmötet, och hela vägen till regelrätta sexuella övergrepp. Vad som egentligen är ett övergrepp kan dessutom bara den utsatta avgöra, inte ”förövaren”.
Här skulle min krönika egentligen avslutas med att vi alla har ett ansvar att se upp, markera det oacceptabla och fostra killar och tjejer till större respekt för varandra. Riktigt så enkelt kan jag inte förhålla mig till detta. Jag tillhör de där killarna som kan se mig själv i spegeln, där jag i vuxen ålder aldrig gjort något medvetet som skulle kunna vara nedvärderande mot en kvinna. Aldrig en hand på rumpan på en tjej när jag dansat – om det inte varit en äkta och besvarad flört.
Men jag tillhör också de där killarna som i princip nästan alltid åkte hem från krogen med samma killkompisar som jag åkte till skoldansen/krogen /festen med. Vilka killar var det som faktiskt fick åka hem från festen eller krogen med en läcker och häftig tjej? Jo, killarna som vågade ha handen lite för länge på någons rumpa när man dansade, killarna som vågade bjuda upp en tredje gång fast tjejen sade nej de första två gångerna. Killarna som klev fram till tjejerna och ”tog för sig”, fast man kunde se att det fanns tjejer i tjejgänget som ville vara ifred.
Räck upp den hand, du kvinna som inte någon gång varit förtjust i klassens snyggaste kille – som i dag kanske är en patetisk looser – eller den tjej som inte någon gång tänkt tanken att få umgås på tu man hand med gruppens alfahanne? Spelet mellan man och kvinna är mycket komplext. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor, heter talesättet. Jag kan intyga att det inte stämmer, för jag har tre söta töser i min säng nu. Det löste sig till slut för mig också, men som singel under många år har man förfasats över hur framfusiga många killar är och hur detta faktiskt ”lönar sig” för många i form av att tjejerna nappar. Själv har man då varit den där genomtrevliga killen, som alltid varit den trygga axeln att gråta ut mot när det tagit slut med den häftiga killen eller när det visat sig att alfahannen var en skit.
Med två små töser hemma, där det förhoppningsvis dröjer ett antal år än innan friarna börjar flockas, känner man en stor utmaning i framtiden. Hur fostra tjejer som vågar säga nej, tydligt och bestämt men vänligt, och om så behövs med adekvat ”fysisk hantering”/ självförsvar? Och samtidigt är trygga nog att få vara tjejer och kvinnor som får utlopp för sina behov?
Jag hoppas att metoo-kampanjen blivit lite av ett paradigmskifte som får fler av alla män och kvinnor att reagera och agera om man ser beteende som inte är acceptabla. Som kille är det bara att fundera hur man vill att ens dotter, syster eller mamma ska behandlas.
Må så gott i det förhållandevis jämställda men inte fullkomliga Sverige, önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
