Först var den som Jesus, alla hade hört talas om den, men ingen hade sett den. Den nationella livsmedelsstrategin. Sedan kom den och blev rätt bra faktiskt. Så när som på lite enskilda punkter i form av orealistiskt höga ambitioner om ekolivsmedel men inga mätbara mål om svenska livsmedel i stort, lägg till lite Pandoras ask i form av justerad jordförvärvslagstiftning och så vidare. Men i stort rätt så bra.
Jag tror faktiskt inte man fullt ut kan förstå vikten av att det för första gången på nästan 40 år kommer ett politiskt dokument, brett förankrat, som i sina inledande och övergripande mål faktiskt säger att vi ska öka produktion av mat i Sverige, stärka konkurrenskraften och öka självförsörjningen.
Det sista är ett ord som till och med jag så sent som för två år sedan uppmanade alla jag träffade att inte använda, för det var ingen under 40 som förstod. De senaste årens omvärldshändelser har satt ett annat fokus på säkerhet, beredskap och sårbarhet vilket gjort att ordet återigen kommit på den bredare agendan. Lyckligtvis.
Åter till strategin så tror jag som sagt att man inte ska underskatta effekten av detta dokument i samhället. Hos den delen av näringsdepartementet som jobbar med landsbygdsfrågor, hos de myndigheter och verk som tydligast jobbar med frågor kopplat till lantbruk och livsmedel och på övergripande nivå bland landets länsstyrelser – börjar insikten sakta komma om att det är ett nytt läge. Landet ska öka produktionen av mat! För detta krävs ett nytt mind-set – mental inställning – hos bland annat nationella myndigheter och offentliga aktörer.
Med detta sagt ser jag dock att det finns en risk att detta blir en ny pratstrategi efter att ha hört landsbygdsministern på ett seminarie nyligen. Det nya matlandet 2.0 fast man snott ännu mera pengar från oss själva än i Alliansen gjorde i sitt ”det nya matlandet” som Eskil åkte runt och mysåt till. För det är faktiskt vad det handlar om. Nuvarande regering säger att man avsatt 1,2 miljarder under flera år för att genomföra åtgärder i linje med den nya nationella livsmedelsstrategin.
Vad man inte berättar lika tydligt är hur mycket man tar från landsbygdsprogrammet av dessa 1,2 miljarder. Landsbygdsprogrammet är den delen av EU:s jordbrukspolitik som delfinansieras av Sverige och som betalar miljöersättningar som ekostöd och hagmarker, Greppa Näringen, investeringsstöd, Leader och bredband. Pengar som i dag går till landsbygd och lantbruk alltså…
De viktigaste åtgärderna för att skapa framtidstro och självkänsla hos företagarna är att snarast möjligt ta tag i regelkrångel och det sluttande plan av byråkratisk ängslighet som förflyttat relevant och adekvat myndighetsutövning till dysfunktionell lekstuga för godtycke och världsförbättring. Även om nationella myndigheter som är nära knutna till lantbruk och livsmedel fattat intentionerna i den nya strategin har enskilda tjänstemän inte uppfattat dessa signaler.
De lär inte göra det heller förrän signalerna kommer i form av regleringsbrev och tydlig vägledningar om att beakta tillväxt och rimliga proportioner i myndigheters kravställning. Det intressantaste är att dessa åtgärder inte kostar samhället en krona!
Må så gott i det vackert pratande Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
