Kärleken mellan människa och åsnor. Inget slår en skogstur med en åsna menar Tulo Lankoski.
LJUSFALLSHAMMAR (JB)
Hos Tulo Lankoski som drive Tulos åsneoch alpacka farm i Ljusfallshammar går alpackorna fridfullt betande i sin hage strax intill Tulos bostadshus. En kilometer bort, på Ljusfallshammars före detta fotbollsplan, finns resten av Tulos djurbesättning vilka består av ett gäng glada och livliga åsnor.
Till skillnad mot alpackans näpna utseende visar åsnorna upp en mer robust sida vilket uppskattas av deras ägarinna.
– Åsnor är underbara djur. Inget går upp mot en ridtur på en åsna. Skogsturer när det är dags att plocka kantareller görs bäst på åsneryggen, anser Tulo.
Att en åsna skulle vara dum och envis dementerar hon på det bestämda.
– En åsna kan bära tre gånger sin egen vikt och är väl lämpade som lastdjur. Men är det övervikt och åsnan inte orkar gå så stannar hon av ren självbevarelsedrift. Därav har myten om att åsnor är envisa uppkommit, säger Tulo som aldrig skulle komma på tanken att lasta sina åsnor. Hon har djuren endast för ridning och körning.
Åsnor i svenska hagar är ingen vanligt förekommande syn. Hur kom du på tanken att skaffa dig åsnor?
– Jag började som hästtjej och köpte till en början en egen häst. Sedan blev det ytterligare en häst och därefter hittade jag en pojkvän som var bosatt på landet.
Eftersom Tulo bodde hemma hos sin mamma i Finspång hade hon hästarna i ett stall på en ridskola.
– Men eftersom det fanns plats för hästar hemma hos min pojkvän så tog jag hem dem dit. Så kom jag på idén om att köpa en ponny att köra och började leta bland hästannonserna. Där fanns en annons om ett åsneföl som var till salu. Då trodde jag att det var helt omöjligt att som privatperson skaffa en åsna. Hästföl är söta men väldigt blyga medan åsneföl är lika söta men totalt oblyga.
Det lilla fölet praktiskt taget kröp upp i famnen på Tulo och det fanns bara en sak att göra. Nämligen att åka hem och ställa allt i ordning för att ta emot den nya lilla individen.
– Innan sommaren var slut hade jag hittar ytterligare en annons gällande ett åsnesto med föl, så istället för en åsna hade jag plötsligt tre åsnor. Det visade sig att åsnestoet var dräktig så nästkommande sommar gick det fyra åsnor i hagen, säger Tulo och skrattar åt minnet.
Det var då som Tulo kom till den insikten att åsnor är keliga, coola samt mycket intelligenta.
– Jag kan ta med mig en åsna ut på promenad eller på en ridtur och den är mycket nöjd med sällskapet. Inte heller vill den absolut gå hem så som hästar ofta vill då de tröttnat. Åsnan har mig som kompis och vill vara där jag är och känner så mycket sällskap av mig som människa.
När Tulo flyttade till Ljusfallshammar med sina åsnor hade hon som mest tretton stycken en sommar. Till fastigheten tillhör en tomtarea på 10 000 kvadratmeter vilket räcker gott och väl till bete för djuren.
– Att jag även har tillgång till gamla fotbollsplanen beror på att jag fått erbjudande om att låta mina djur gå där på bete för att hålla marken öppen. Det är visserligen inget vidare bete men åsnor har en tendens att bli för tjocka av kraftigt gräs så de klarar sig fint där. Åsnor har ett mycket lägre energibehov än en häst och jag ger dem kornhalm som är rik på fibrer och bra för magen, förklarar Tulo.
När Tulo insåg att åsnebesättningen tog mycket tid i anspråk med rid- och inkörning beslöt hon sig att avveckla några av djuren. Men för att få en balans i betet och för att undvika att hennes kvarvarande åsnor skulle bli tjocka började hon söka efter ett kompletterande betesdjur.
– Kor, getter och får var uteslutet. Men så hade en kompis till mig skaffat alpackor och då började jag studera hur lamor fungerar. Bara för att komma fram till att de är ganska så uppkäftiga.
Dessutom skulle det bli svårt att få någon som passade djuren om hon behövde resa bort.
– Ingen vill ta hand om djur där risken är överhängande att personen i fråga blir grönmålad av lamahingsten när det blir matdags ute i hagen. Därför fick det bli alpackor trots att jag fick gräva djupare i fickan än vad jag skulle ha behövt om jag köpt en lama.
Hon köpte två egna och fick låna fyra, så till en början hade hon en grupp på sex alpackor.
– När jag lämnade tillbaka de lånade alpackorna och mina dräktiga ston skulle föla beslutade jag mig för att köpa en egen avelshingst trots att jag aldrig ämnat ha någon avel.
Alpackan är känd för den otroligt mjuka och fina ullen men är även ett utmärkt betesdjur som på mjuka trampdynor varsamt betar hagarna.
Alpackans ull är fiberrik och tät, den har 22 basfärger och cirka 250 färgnyanser. Till skillnad från fårullen är alpackans ull fri från lanolin vilket gör att den känns torr och den finaste ullen finns på sadeln.
Ullen är mjuk och kliar inte mot huden. Den är inte allergiframkallande eftersom den saknar lanolin.
– En kompis till mig tovar den ullen som inte är tillräckligt fin att spinna av. Hon tillverkar bland annat innervantar till svensktillverkade skinnhandskar. Jag spinner själv garn från ull av mina egna alpackor men köper även in färdigrensat ull.
Tulo tar gärna emot besökare på gården för att visa upp sina djur. Men hon är noga med att poängtera att besökarna bör höra av sig innan besöket samt att visa respekt för djuren och inte gå in i hagarna på egen hand.
Text och bild: CARINA LARSSON
