Spännande bäverjakt i Torsby

Svallvågorna vid det omkullfallna trädet som Sandra tittat på mer än en gång flyttar på sig och så blir ett bäverhuvud synligt ute i strömfåran. Den styr målmedvetet mot stranden mittemot oss och klättrar obekymrat upp på strandbrinken.
– Nu tar jag den, viskar Sandra och kramar avtryckaren.

Jolälven norr om Torsby i närheten av Rinn. Det är en vacker marskväll när vi ska göra vårt första försök på vårens bävrar. Jag har stämt träff med Sandra Eriksson i den lilla byn Oleby för att vi ska ta gemensam bil ut till jaktmarken.

Tvåbarnsmamman Sandra har varit med i skogen på jakt sedan småbarnsåren och sedan hon fick sitta med på uppsiktsjakt som 15-åring fick pappa inte tillbaka sitt vapen förrän hon skaffat egna licenser. Nu är hon i samma sits själv, sonen Gustav 11 år och dottern Elin nio år gnabbas ständigt om vem som ska få följa med mamma på jakt. Ikväll är ingen av dem med dock.

Efter en stund på leriga tjällossningsvägar parkerar Sandra bilen vid nedfarten till älven men hon rynkar pannan när hon upptäcker att det stiger tjock svart brandrök från ett bål utanför huset som står närmast.
– Jag har jagat här, tränat hundar här och promenerat här i alla år och jag har aldrig sett någon i det där huset, någonsin. Det är väl typiskt att det ska vara någon här just ikväll.

Vi hälsar på mannen som står därute och eldar. Bilen är registrerad i Nederländerna så det kanske inte är så konstigt att huset oftast står tomt. Även om förutsättningarna att få skjuta, eller åtminstone få se bäver minskat med flera hundra procent så smyger vi oss ändå ned till älven och korsar den gistna bron. Den är så rutten att någon lagt ut plank att balansera på och mellan dem ser man älven rusa fram. Märkligt nog sitter det på andra sidan en helt nytillverkad grind.

Sandra jagar på ena sidan älven men jaktvårdsområdena har kommit överens om att det är okej att skjuta bäver på motsatt sida. Vi smyger oss fram längs älvkanten. Vattendraget är cirka tio meter brett och slingrar sig i meandrar genom skogslandskapet. Vi följer en liten stig mot Sandras favoritpass. Här har hon tillbringat många vårkvällar genom åren.

Vi placerar oss i fjolårsgräset med ryggen mot ett par yviga granar. Framför oss flyter älven sakta fram på sin väg mot de tre Badasjöarna nedströms. Ungefär fem kilometer är den älven och det finns gott om bäver här. Omkring 30 meter uppströms ligger en stor bäverhydda och i höstas såg Sandra en väldigt liten bäverunge här.

– Sen har jag sett två uttrar här också, viskar hon. Det vore väl häftigt om de kunde dyka upp.
På andra sidan älven ligger ett björkhage med unga björkar. Eller kanske man ska säga att det varit det tidigare. Nu ser det mest ut som en för tidig avverkning gjorts.

Brandröken ligger tjock över skogen och den sticker i näsan och det sprakar högt när mannen lägger på mer bränsle på sin brasa.
– Det här känns inte så bra, viskar Sandra. Jag tvivlar på att det kommer ut någon bäver ikväll.

Sandra Eriksson växte upp i Sysslebäck och där fanns det inte så mycket mer att syssla med mer än jakt och skidåkning när hon växte upp. Hon åkte längdskidor innan hon växlade över till skidskytte som 15-åring. Var med på Junior- VM bland annat och gick på skidskyttegymnasiet i Torsby.
– Jag höll på i två år till efter studenten men jag hade inte motivationen att fortsätta efter det. Det är ett så oerhört speciellt liv att vara elitidrottare på den nivån.

Men karriären förde med sig något annat, nämligen maken Per Eriksson, också han skidskytt. Han hade aldrig jagat när han och Sandra träffades men hon fick snart in honom på den banan och nu delar de intresset tillsammans med barnen. I familjen finns också två bayerska viltspårhundar. Både Sandra och Per är engagerade i NVR (nationella viltolycksrådet) och är behjälpliga vid alla typer av eftersök.

Bäver har Sandra jagat i ungefär fem år varje vår. Det var Per som först började med det men efter att Sandra följt med så var även hon fast.
– Det är så speciellt att jaga under våren, tycker hon.
Plötsligt hörs det ett svagt plask eller duns. Som om en kork dragits ur en flaska
– Det lät som en bäver som kom ut ur hyddan, viskar Sandra.

Strax efter kommer en skalad pinne glidande förbi oss men sedan varken ser eller hör vi något mer. Men bakom oss i skogen hör vi plötsligt steg och knäpp från avbrutna grenar.
– Det kommer nån tror jag, hoppas det inte är någon annan som tänkt sig hit för att jaga.
Men stegen tonar ut och vi enas om att det nog var en älg som gick förbi.

Mannen i huset på andra sidan verkar inte vilja sluta elda och vi har nästan gett upp hoppet när Sandra greppar kikaren för att se om det inte är svallvågor som kommer ut från en kullfallen asp. Men det är falsk alarm och med det bestämmer vi oss för att ta kväll och komma tillbaka några veckor senare. Det är skumt när vi tagit oss fram till skogen och fram till bron där grinden återigen är stängd.
– Jag lämnade den öppen, säger Sandra. Då var det alltså en människa som smög bakom ryggen på oss.

Tre veckor senare är vi tillbaka vid Jolälven, denna gång i sällskap med Sandras son Gustav som är elva år. Vi återföljs också av en svart jaktlabradortik som ska hjälpa till att bärga eventuellt skjutna bävrar.
– Det är ju jättebra, då behöver vi inte springa över och hämta och det går dessutom att skjuta den i vattnet om man vill.

Vi är tidiga ute idag och det beror på att Sandra och maken Per varit ute och tittat och ibland sett dem ute under tidiga kvällar. Ikväll kommer det dessutom troligen att mörkna tidigt då tjocka tunga regnmoln förmörkar himlen även om det just nu är uppehåll. Glädjande nog är det inte några människor i närmaste stugan.

– Det är den enda gången jag sett någon där och nu har jag varit här flera gånger, säger Sandra.
Längs stigen ned mot älven har bävern varit sedan sist. Det är säkert 30 meter från vattnet och den har knipsat av några späda björkar. Dessutom syns en helt ny matplats precis vid sidan av brofästet. Vi smyger över och ned i skogen, följer stigen och slår oss ned på samma ställe som förra gången.

I björkhaget på andra sidan har bävern fällt ännu fler träd och mitt emot oss verkar den eller de ha en välbesökt matplats. Släpspåren visar också att det är här de går upp och i vattnet.

Vi har inte suttit mer än några minuter förrän vi hör samma ljud som förra gången. Det låter som om någon drog ur en kork ur en flaska.
– Den simmande nog ut nu, viskar Gustav upphetsad.

Vi sitter tysta och väntar på att det ska dyka upp en bäver men det händer inget. Tio minuter går och 20. Vi slappnar av lite och Gustav berättar viskande att han så smått börjat läsa in sig på jägarexamenfrågorna men att han tycker att det är lite svårt att se skillnad på de olika arterna av gäss.

Plötsligt höjer Sandra handen för att tysta honom. Oändligt sakta sträcker hon sig efter kikaren. Fixerar blicken på det omkullfallna trädet som även förra gången var högintressant.
– Det sitter en bäver där, viskar hon och pekar. En stor en.

Vinkeln är lite snäv och Sandra avvaktar med skottet. Hon vill helst att den ska ge sig ut och simma mot den motsatta sidan. Men det verkar den inte ha den minsta lust med. Den ligger lugnt kvar i vattnet och avvaktar.

Det känns som en evighet och vi törs knappt röra oss, bävern ligger inte ens 25 meter bort. Men så börjar den röra på sig. Dyker under trädet och kommer upp igen och bäverhuvudet blir synligt ute i strömfåran. Målmedvetet styr den mot den motsatta stranden och klättrar obekymrat upp på strandbrinken precis mitt emot oss. Avståndet är inte mer än max 15 meter. När den vänder sig bort höjer Sandra sakta, sakta studsaren.
– Nu tar jag den, viskar hon och kramar avtryckaren och i nästa sekund ekar studs – arsmällen.

Trots att vi är beredda rycker både Gustav och jag till. På andra sidan har bävern sjunkit ihop och det syns att den är stor. Elvaåringen tycks nöjd med mammas insats och det liksom spritter i hela honom av entusiasm.

När Sandra konstaterat att bävern är helt död kommer den lånade hunden till användning. Den sänds på apport över vattnet och simmar direkt på bävern.

Labradoren har vissa problem att greppa det oformliga djuret men lyckas baxa den ned i vattnet. Väl där sjunker både bäver och hund och försvinner helt under vattnet någon sekund innan de ploppar upp igen någon meter bredvid.
– Oj, säger Gustav förundrat.

Utan några större bekymmer bogserar hunden över bävern till Sandra som tar emot den.
– Oj, den var verkligen stor och tung, pustar hon.
Kvällen är ung och det är fortfarande skjutljust i gott och väl en timme till. Men trots det bestämmer vi oss för att ge oss av hemåt. Bävrarna kan få vara ifred och det är fortfarande en månad kvar av jakttiden.
– Jag kommer säkert att åka hit fler gånger under våren, säger hon.

Mor och son hjälps åt att växelvis dra bävern ut ur skogen. Sandra ska ta reda på både päls och kranium. Dessutom har hon bestämt att för första gången ta tillvara på köttet.
– Jag har hört att rökt bäver ska vara gott så det ska vi prova, säger hon.

Vi lastar in bäver, hund och oss i bilen och kör hemåt. Det hoppar ett rådjur över vägen. Det är ovanligt här i trakterna sedan vargen kom.
– Det är så roligt att se dem ibland.

Text och bild: MARI NÄLSÉN