Livliga samtal om redskap och arbetssätt utspann sig vid borden i Vallerstad hembygdsgård.
MJÖLBY (JB)
Vallerstad hembygdsgård bjöd söndagen den 2 april in till en lektion om hur det gick till förr vid slåtter och spannmålsskörd. Programmet bestod av en teoridel, med presentation av gamla redskap och bilder från förr, samt en del där gammalt hantverk visades upp utomhus. Eftermiddagen avslutades med kaffe, dopp och utbyte av gamla och nya minnen.
Gunilla Landelius hälsade välkommen och påpekade att de äldre är den sista generationen som sett och kommer ihåg det gamla sättet att arbeta inom lantbruket.
Då var det viktigaste arbetskraften och i skörden behövdes alla. Varje person hade sin uppgift, även om vissa var viktigare än andra. Exempelvis var det väsentligt att avgöra när säden var bindarmogen, hur liarna skulle slipas och hässjorna resas. Det var avgörande hantverk som tillkom de med erfarenhet och skicklighet. Lien måste bita, räfsorna hålla och nekarna bindas samt krakarna resas på bästa sätt. Hur viktigt hantverket var visades av några inbjudna som fortfarande behärskar att slipa en lie, tillverka en kratta och resa en hässja.
Under mitten av 1800-talet nådde den första tekniken lantbruket som självbindare, självavläggare och slåttermaskiner. Något som kanske inte den moderna människan tänker på är att maskinerna då var beroende av hästen som dragare. På en av de visade bilderna ser man att det behövdes tre hästar för att dra en självbindare. Gunilla Landelius bilder väckte minnen och publiken kände igen många av aktörerna.
Olof Irander hade för dagens lektion dukat upp ett bord med gamla redskap. Han berättade inlevelsefullt om vad de användes till. Publiken passade på att titta, känna och förundras över forna tiders kreativitet när det gällde att konstruera redskap för det viktigaste av allt på en gård – hö- och spannmålsskörden.
Ute på gården visade Georg Johansson hur en slipsten skulle dras och vikten av att hålla eggen på rätt sätt. Publiken lyssnade intresserat när Olof Irander berättade om höhässjans hemligheter: Hur linan skulle knytas, krakstörarna stå och gräset/höet läggas på för att skyddas vid regn. Höhässjor har ju varit en av de vackraste syner som sommaren kunde bjuda på ute på ängar och hagar.
Höskörden var även en tid när folket samlades och många kvinnor fick gå efter just sin karl och kanske visa upp sin fästmangåva – en räfsa. Omkring höskörden fanns mycket magi och romantik kombinerat med allvaret i att bärga fodret för gårdarnas djur inför vintern. Bland publiken fick fantasin fritt spelrum och en och annan mindes säkert dessa äldre tider.
Kanske någon kommer ihåg forna tiders björkkvastar? Exempelvis dessa kvastar tillverkades av vad naturen bjöd på, och hur det gick till demonstrerade Örjan Andersson. Med snabb och van hand växte en rejäl björkkvast fram, och nu när påsken närmar sig kanske den används av någon hågad för resa till Blåkulla?
Det blåste lite snålt runt knutarna vid hembygdsgården och därför var det skönt att gå in i stugvärmen. På podiet hade Hans Wikström dukat upp för tillverkning av räfsor och han visade hur viktigt det var med kvalitén på pinnarna.
– Det här hantverket var vinterns arbete under långa mörka kvällar. Räfsorna kunde se ut lite olika och särskilt noga var de räfsor som blev fästmansgåvor. De kunde prydas med olika utsmyckningar och färger, berättade han.
Så slutade dagens lektion och ett tack går till alla som ställt upp och tagit oss tillbaka till den tid som bör bli ihågkommen även i framtiden.
Text och bild: INGA BIRGITTA WIDÉN, HANS BLOMBERG
