En Tamrocklastare får service. Av alla 370 medarbetare arbetar två tredjedelar under jord i olika specialiserade yrkeskategorier.
ZINKGRUVAN (JB)
Nästan på gränsen till Östergötland, fast i Närke, ligger den lilla orten Zinkgruvan. Precis som namnet antyder är det en gruva och man bryter zink, bly och kopparmalm där. Den är Sveriges sydligaste gruva och även Sveriges äldsta gruva på samma plats och i samma malmkroppar.
Det belgiska företaget Vieille Montagne köpte 1857 Åmmeberg med flera omgivande gruvor, bland annat Zinkgruvans gruvfält, och ett gruvsamhälle började ta form. Tidigare var här ett litet bondesamhälle. Vägar anlades, sjukhus och ett Folkets hus byggdes samt flera bostäder.
Som kuriosa kan nämnas att Åmmebergs hotell byggdes som ett kasino för de belgiska ingenjörer som vällde in när man började bryta i de båda schakten Knalla och P1. Gruvan har en otroligt spännande historia.
Brytningen började alltså både i Knallagruvan och P1 som det äldsta gruvtornet kallas. P1 står över ett schakt, det vill säga den lodräta öppningen där hissar går med malm och människor. Tidigare fraktade man också ner maskiner via hissarna. Då fick man plocka isär dem ovan jord, för att sedan montera ihop dem nere på plats i gruvan. Nu, sedan 2010, kan alla maskiner köras ner på den bilväg som då byggdes och genast sättas i produktion.
1995 säljer Vieille Montagne Zinkgruvan Mining till australienska företaget North Ltd. Fem år senare köps gruvan upp av Rio Tinto och sedan 2004 ägs det av Lundin Mining. Efter Lundin Minings övertagande har man ökat produktionen med 75 procent. Fortfarande efter snart 160 års brytning finns zinkmalm kvar. Genom att man borrar provkärnor vet man att det finns malm kvar mer än tio år framåt, förmodligen mycket längre.
– Det ser mycket ljust ut, sa Monika Andersson, informatör på Zinkgruvan Mining. Man borrar både uppifrån och i orterna och ser om det finns brytbar malm att ta. Man letar också efter olika bergarter, som man vet indikerar att zinkmalm finns i närheten.
370 medarbetare finns i Zinkgruvan och cirka 50 entreprenörer. Ett 40-tal medarbetare kommer från Motala kommun. Man arbetar dygnet runt, året runt och är Askersunds kommuns största arbetsplats. Av alla 370 medarbetare arbetar två tredjedelar under jord i olika specialiserade yrkeskategorier.
Det är en högteknologisk verksamhet som bedrivs med dyra maskiner. Från att ha varit ett fysiskt tungt arbete, klarar idag både män och kvinnor alla arbetsmoment i gruvan. Ett 15-tal kvinnor arbetar under jord och det har de gjort sedan 1970-talet, då de första anställdes för arbete under jord. 17 procent av alla som arbetar i Zinkgruvan är kvinnor.
Malmen som bryts i Zinkgruvan är förutom zink, både bly och koppar. Senare, i smältverken, utvinns även lite silver. Borrningen sker med speciella maskiner till platser där malmen finns. Hela tiden förstärks tak och väggar i orterna genom att man borrar 7 – 14 meter djupa hål i berget och gjuter in stålvajrar som håller berget på plats. Cement sprutas också på väggarna som förhindrar ras av småsten.
Därefter borras hål på ett särskilt vis som laddas med en laddrobot. Dynamit används inte längre utan ett krämliknande vattenbaserat sprängämne, Prelit. Sprängningen sker alltid vid bestämda tider.
Den sprängda malmen tippas ner i bergsschakt av lastmaskiner och transporteras med fyraxlade lastbilar till en krossanläggning under jord. Ett dovt mullrande hördes från krossarna som är igång hela tiden. När lastbilarna tippar sin last skramlar det dock rejält.
I krossen krossas malmen till mindre än 25 cm stora stycken och förs via ett transportband till hissen. Hissen, vid det nyaste schaktet kallat P2, hämtar malmen vid 850- meters nivån och kör automatiskt oavbrutet upp och ner. När hissen är tömd känner en sensor av det och då åker den ner igen för att åter fyllas med 20 ton malm.
Hissen går 12 meter per sekund med malm i och åtta meter per sekund med personal i. Fyra minuter tar varje resa. Hissen servas varje vecka och kontrolleras noga.
Tomrummet som blir när man brutit klart fylls av en blandning bestående av anrikningssand, cement och vatten. Ovan jord krossas malmen ytterligare till mindre än en mm stora korn. Sen förs den vidare till flotationstankar där kemikalier tillförs. Luft tillförs vilket gör att mineralerna flyter upp till ytan och bildar ett skum. Gråberget sjunker till botten och det används så mycket som möjligt till att återfylla tomma bergrum. Resten skickas till en sanddeponi.
Malmen anrikas, det vill säga blir ädlare. Skummet som blir samlas ihop och vattnet pressas bort av ett filter. Kvar blir ett finkornigt metallkoncentrat. Zinkkoncentratet innehåller cirka 52 procent zink, blykoncentratet cirka 70 procent bly och kopparkoncentratet cirka 25 procent koppar. Det liknar brunt eller gråsvart potatismjöl.
Tidigare skeppades sligen det vill säga malmkoncentratet ut på Vättern via Åmmeberg. Koncentratet fraktades via järnväg från Zinkgruvan. Järnvägen lades dock ner 1975 och nu sker frakten via lastbil till Otterbäckens hamn vid Vänern. Där avgår i genomsnitt fem fartyg varje månad med en last på 4000 ton malmkoncentrat. Koncentratet säljs till olika smältverk runt om i Europa.
1,26 miljoner ton malm tas upp ur gruvan per år, och för tredje året i rad har man slagit produktionsrekord. Just nu räknar man med en 10 procent ökning av produktionen då man köpt en ny kvarn från Garpenberg och investerat i ny kvarnhall. Kvarnen väger 43 ton så det är en stor investering både vikt- och pengamässigt. Man samarbetar mycket med Garpenbergsgruvan, trots att man tillhör olika koncerner.
Innan undertecknad fick bege sig ner i den 1300 meter djupa gruvan blev jag utrustad med overall, hjälm, reflexväst, stövlar, ficklampa, tagg och flykthuva. Särskild anmälan på ett papper och en film om säkerheten visades.
Zinkgruvan Mining är väldigt noga med säkerheten och alla som arbetar under jord i maskinverkstäderna har både räddnings- och hjärt-lungräddningsutbildning. Går larmet om skada kan vem som helst ställa upp. Särskilda räddningsfordon finns. Taggen visar var man befinner sig och kan följas på skärmar uppe på ytan i ett kontrollrum. Det är bra luft i gruvan både in – och utluft. Zinkgruvan ligger mitt i samhället så Zinkgruvan Mining är mycket noga med att jobba förebyggande med buller och damm.
Färden via bilrampen gick både runt, runt höger- och vänstervarv men även via raksträckor. Ett sinnrikt komradiosystem gjorde att man höll koll på varandra och stannade vid de trafikljus som fanns. Det är annars helt omöjligt att mötas i de uthuggna tunnlarna. Första stoppet gjordes vid 650 meters nivån. Hugo Karlsson håller på att serva en Tamrocklastare. Maskinen är från 1998 och den äldsta i gruvan. Rost, fukt och bergdamm gör att maskinerna slits väldigt fort. De personbilar som används har en livstid på sex månader till fyra år. Besiktning sker var sjätte vecka. Allt för säkerheten.
Man kör med dieselbilar och den bästa rening som går att få på dessa motorer. Elmotorer fungerar inte. 225 olika maskiner finns i Zinkgruvan och varje reparation, varje besiktning förs det noga uppgifter på i datan. En väldigt imponerande verksamhet.
Conny Werme, planerare i verkstan på 650-metersnivån berättade att man har en mängd olika maskiner. En del från 1970-talet och till dem finner man dåligt med reservdelar.
– Då får man fixa dem själv, sa Conny. Eller höra med Bergströms bil och maskin i Motala. De är suveräna på att hitta diverse delar.
I verkstan arbetar tio personer och där finns även matsal. Jonas Johansson från Askersund hade kafferast. Han berättade att han var betongsprutare och arbetat tio år i gruvan.
– Jag trivs väldigt bra här, vintertid är man lite seg men annars märker man inte att man är under jord. Avsaknaden av fönster men annars är jobbet som vanligt. Jag jobbar sju dagar och är ledig sju dagar så då kan man vara ute i naturen om man vill.
Färden gick vidare ner till 800 meters nivån och ytterligare en verkstad. Hans Lindberg satt och beställde reservdelar. Ett riktigt detektivarbete. 21 personer arbetar på 800- meters nivån. De första kvinnorna dök upp. Lena Rosén fanns i förrådet och höll koll på en mängd artiklar.
Hon berättade att hon börjat som städerska i gruvan 1970. Sen hade hon kört hissar och varit en ”skickare” för att sedan 1990 arbetat på förrådet. De maskiner man har från Atlas Copco har egen verkstad nere i gruvan med egen personal.
Zinken som bryts har flera olika användningsområden. Den används som rostskydd till stål och bara ett tunt skikt gör att man kan motverkar rosten i över 50 år. Den används också vid tillverkning av mässing, (det är en legering av koppar och zink) och sen är zink också ett viktig mineralämne för både människor, djur och växter.
Alla som undertecknad talade med trivdes mycket bra med att arbeta i gruvan. Kan bero på att ägarkoncernen Lundin Mining satsar både på Zinkgruvan och på sina anställda.
Då Lundins har gruvor runt om i världen, har anställda också goda möjligheter att kunna få jobb där. Man söker också hela tiden efter kvalificerad personal och med lagom avstånd från både Motala, Askersund och Örebro gör att det inte är så svårt att pendla.
Text och bild: EVA CARLSSON
